Minnu

Förra helgen var vi ner till Stockholm. Meningen var att vi skulle gå lite på Skansen, på julmarknaden där. Visst, sure.. det verkade som att halva Sverige tänkte lika som oss. Totalt omöjligt att hitta parkering, så vi gav upp. Istället var vi på en liten visit och hälsade på de på BIVA (Barn intensiven vid Astrid Lindgren Sjukhus). Minnu använde sin starka röst och visade alla på BIVA att hon nu har riktig starka lungor. Hon skrek när vi klev in på avdelningen, tills vi var ute från sjukhuset. I alla fall så var Lina, Björn, Shirley & Co imponerade över hur stor Minnu hade blivit och att hon var väldigt med. En hel frisk tjej. Det kanske blir lite konstigt för de när de får se ett friskt barn på avdelningen, vad vet jag. Imponerade var de iaf.

Senare hade vi bestämt träff med våran "syster" Shirley. Hon tog oss med till Sirap på Norrtull. Ett himmelrike för alla pannkaks älskare. Det är egentligen ett brunch ställe som har amerikanska pannkakor som sin specialitet. Vi skall definitivt tillbaks :o)

Vi hade det jätte mysigt och trevligt med Shirley. Det var skönt att träffa henne privat och bara umgås som vanliga människor och inte som sjuksyster och anhöriga. Fast det var jo i den rollen vi "fall pladask" i Shirley.

Minnu fick en nalle från Barbara Bukowski serien samt en väldig häftig ängel (som ingår i en samlar serie) av Shirley. Ängeln som vi valt att kalla för Shirley, har vi hängt i julgranen. Minnu brukar titta på den och smila.

Annars har vi både varit på kontroll hos Hans (läkaren) och sjukgymnast. Båda var väldig nöjda med Minnu, hennes vikt, rörlighet och otrolig kontroll på sin nacke / huvud. Vi känner oss trygga, och är otrolig stolta över våran lilla fis, som har visat så stark kämparvilja och uthållighet. Hon är 57 cm lång och väger nästan 4,5 kg.

P.s. Detta inlägg skrev jag med vänster handen, eftersom min höger har domnat bort. Jag nattade Minnu i går kväll och hon låg så konstigt med huvudet på min axel så jag också fick ha hela armen helt konstigt. Dessutom så börjar hon bli så pass tung (extra tung när hon somnar, för då är hon som mest avslappnad). Så jag har önskat mig träningskort i julklapp iaf :o). D.s.

God Jul

Idag är det Lucia. Minnu vaknade länge innan mig och Simone. Hon var tussig. Klockan var runt 6. En timme tidigare hade hon fått mat, så hon var inte hungrig. Jag hörde henne. Jag hörde hur hon "lekte" med sina händer. Jag hörde det gulliga smaskandet. Det hördes ut som att hon åt världens godaste frukost.

Jag tittade på henne. Det var mörkt i sovrummet (plus att jag var nyvaken, och då har man inte världens bästa syn) så jag fick böja huvudet riktigt nära henne för att se om hon verkligen var vaken. Haha, där ligger hon, mitt i mellan mig och Simone, i sin vita pyjamas med svarta dödskallar på, smaskande på sin hand och tittandes på mig med sina baota ögon. Hon tittade på mig typ som, "tjäna farsan, hur e läget?.. jag bara ligger här och tussar på min hand, om det är ok?". Jag smälte och somnade om, det gjorde hon också efter ett tag.

Förra gången skrev jag att Minnu hade kapitulerat vad det gäller nappen. Icke sa Nicke! Hon tog nappen i 1 dag (hon gjorde det säkert för att var lite schyst mot mig och Simone för at vi har varit så ihärdiga). Efter det är nappen ute i kylan och handen är hennes näst bäste kompis, efter Mr. Tutte så klart. Hon kommer nog att bli en tuss fia.  

Eftersom det var Lucia idag, så passade vi på att även Minnu fick uppleva sin första Lucia på riktigt. Hon var så himla söt med glitter runt pannan och Lucia band runt magen. Skulle inte förvåna mig om hon blev Årets Lucia en dag.

Jag ska natta henne nu, men vi hörs.

Minnu har "kapitulerat" och aksepterat Nappen som sin tröstekompis! Det hände igår när vi var på middag hos Ulrika och Peter. Hon sög så hårt på nappen att hon fick sugmärken runt munnen. Hehe. Nu när nappen finns så har det automatisk blivit mindre skrik också. Men vi har bestämt att hon bara skall få ha nappen när hon är ledsen, inte när hon skriker och är förbannad. Ja så nu är också det fixat.

Johan och Meryam är här och skall käka med oss. Johan står i köket och lagar mat så jag skall gå å hjälpa honom så vi hörs.

För att använda facebooks mest använda fras säger jag: " Tja! Det va länge sen".

Det måste vara snart 3 veckor sedan jag skrev någonting. Lite trist tycker kanske ni, men jag tycker att det har varit skönt. Nått måste vi få ha för oss själva, och vi har myst, pyst och myst ännu mera. Sanningen är att vi har varit hemma ganska länge nu (tror att det är 3.e veckan nu). Sanningen är att när vi blev utskrivna så kom vi överens att inte säga till någon. Eller vi sa det till självklart till moster Sabbe, Simones pappa som förövrigt bor i Skåne (ganska långt bort) och mina föräldrar som bor i Norge (väldigt långt bort), så vi visste att de inte skulle komma med det samma. För första gången i livet var vi själviska, och jag kan inte säga att det alls var dumt :o)

Men det skall heller inte gå så långt som 3 veckor till nästa gång jag skriver något, för då är risken stor att bloggen dör, och det vill jag jo inte. Hädanefter kommer jag att följa rådet till bloggkungen Magnus Uggla och uppdatera bloggen dagligen (helst 5-6 ggr skriver han, men så extrem kommer inte jag vara).

Jag kanske skall skriva några rader om Minnu också, för det är väl det ni vill ;o)

Minnu, Minnu, Minnu.. hon är så söt att jag vill ta en kniv och en gaffel, skära en bit av henne och äta upp det. Favorit stället måste vara skötbordet. Hon kan ligga där i flera dagar känns det som. Hon skrattar oh pratar tillbaks när en pratar med henne. Hon koncentrera sig verkligen på att "säga" nått . Så otrolig gullig när hon väl får ut ett ljud. Armar och ben är som en bläckfisks.. det är så skönt att se så mycket rörelse, och ibland kan det bli ett pers att sätta på henne blöjan.. hehe... Hon kan vara lite stel också ibland. Så robotdansen känner vi oss hemma med. Minnu kommer att bli så poppis på dansgolvet.

Skämt åt sido, vi ska få tid hos sjukgymnast någon gång snart, så det kommer fixa sig. Det är ingen stor grej, det är bara att medicinerna har gjort henne lite stel, samt att hon oftast vänder huvudet åt en sida, åt höger. Men vi jobbar på saken och tar hjälp av babygymmet så att detta skall jämna ut sig.

Nappen är hon fortfarande ovän med. Ordtrycket Plastic fantastic fungerar inte på Minnu. Simone är mera "frustrerad" över detta än vad jag är, men jag förstår henne också. Att amma ser hur mysigt ut som hälst, men att ha tutten ute det mesta av dagen ser obekvämt ut. Vi är ihärdiga och ger inte upp med det första men jag har nog insett att inte alla barn tar nappen. Och då får vi trösta henne på annat sätt. Att vara bakåtlutat på axeln är ett sätt. Hälst ska man vara i rörelse mestadels av tiden för då får hon koll på allt som händer runt omkring henne.

Att bada tycker hon jätte mycket om. Hon sitter i en badstol, så att hon kan fritt röra på armar och ben. Hon ser riktig bekväm ut i den och skriker faktisk när vi tar upp henne från badkaret.

Hon sover i gammal farfars 180 år gammal vagga. Den är utrustad med både andningslarm och barnvakt så att vi kan vara någorlunda "lugna". I början var vi där och kollade så att hon andades, men nu har vi mer eller mindre vant oss. Oftast vi första uppvakningen (hon vaknar 2 gånger per natt och är hungrig) brukar vi flytta henne till våran säng. Där får hon ligger mellan oss och äter ca i 20 min innan hon somnar om. Hon brukar vakna var 4e timme och ibland kan hon och Simone sova till 11, så vi är faktiskt utvilade när vi kliver upp. Jag kan säga att det inte var så här jag föreställde mig att nätterna skulle vara.

P.s när det är lägg dags så brukar vi sjunga för henne. Jag brukar sjunga "imorse träffade jag en krokodil" och Simone brukar sjunga "imse vimse spindel" . Iaf, när jag skall natta henne så sjunger jag

"Imorse träffade jag en krokodil,

han var så stor och fett, och blåste i trumpet

svansen var för lång och bilen var för trång

så den får ligga på ett flak där bak"

Det tar allt från 10 - 40 min att natta lillpruttan och att sjunga tar det ca 7 sek. Så om vi räknar en vanlig natt (ca 20 min nattning) så blir det 171 ggr jag får sjunga om krodilen och dess svans. Haha, jag skrattade när jag räknade ut det här, men jag skulle inte vilja välja bort de stunderna jag får vara själv med henne mot nogånting i världen. D.s

Vi passar på och önskar lilla söta Ella välkommen till världen.

Checklista

√  Morfinet borta
√  Amning fungerar
√  Smilar för första gången
√  Åker barnvagn för första gången
√  Sover med mamma och pappa
√  Catapresan borta

Ja, som ni ser så har vi undangjort en hel del saker på vår checklista. Lördagen den 17.e november (på min födelsedag, vill samtidig passa på å tacka för gratulationerna) fick jag den störste och bäste överraskningen någonsin. De hade tagit bort nålen från Minnu's vänsterhand, vilket betydde att morfinet var borta. Fy fan va skönt det kändes. På slutet var det inga stora doser, men nu kände hon av det mera, eftersom Minnu var mera vaken. Och som ni kanske vet så har morfinet ett hämmade effekt på tarmfunktionen, vilket igen gjorde att hon ofta fick magkramp på slutet. Men skönt var det iaf. för snart skulle vi få åka hem och mysa i vår nyinköpta säng. Mmmmm.

Magkramper fick hon också av amningen (i början innan hon fick grepp om hur Mr. Tutte fungerar, så svalde hon mycket luft). Hon hade fortfarande sonden kvar i näsan, men det var mest för påfyllning. Vi vägde henne före och efter amningen och det som Minnu inte fick genom bröstet kompletterade vi genom sonden. Men nu är Mr. Tutte hennes bästa vän och de umgås titt som tätt. Ungefär var 3.e timme. De verkar vara lyckliga tillsammans.

Vet inte om det var Mr. Tutte´s förtjänst eller mina och Simones töntiga grimmaser som gjorde att Minnu smilade för första gången, men det gjorde hon också på min födelsedag. Pappa var lycklig och lättad, för äntligen började hon agera som en "normal" bebis. Amma, skrika, smila, bajsa och bara vara helt otrolig söt.

Senare på kvällen var jag hemma och packade barnvagnen, fårskinnet och Minnu´s ytterkläder. (det tog mig ungefär 45 min att sätta ihop vagnen). Vi skulle få gå på en liten promenad. Jag och Simone var helt i hundra. Skit! tänk att vi ska ut och gå en promenad, skjuta på ett barnvagn MED Minnu inuti. Obegripligt. Det var en skön känsla som pirrade i magen. Vi var lite nöjiga i början och kollade om hon andades varje 5e min, men det hör väl till den resan vi har varit igenom. Det kommer säkert att släppa efter ett tag (hoppas jag). Det roliga är att hon tycker om att åka vagn, men inte förs vi har burit henne lite så att hon har koll på läget och det som händer runt omkring. Först sen är det ok att lägga henne ner. Hon somnar på 0,2 s.

Från och med nu sover hon i samma rum som oss. Rum nr. 8 på avd. 107 A. Hon är mycket lugnare och verkar mera nöjdare av att vara där med oss. Hon kräks inte lika ofta samt att hon inte vaknar av massa oljud.

Efter Morfinet fortsatte de med Catapresanen. Men de trappade ner det lugnt och lagomt (en dos per dag), så nu är tjejen Catapresan fri också. Ni anar inte hur det känns. Hur det känns att ens dotter slipper en massa mediciner och att hon börjar fungera mera normalt. Hon är väldig nyfiken och vill vara med. Hon snappar upp ljud ganska bra och har jätte bra ögonkontakt med dem som pratar med henne. Hon är helt fantastisk. Snart får vi åka hem.

Hej igen mina kära vänner.

Det är inget som är fel, utan jag tog bara en paus från bloggningen. Som jag kanske har nämnd tidigare, när vi är hemma så gör vi det mest nödvändiga (äter, duschar, byter kläder, betalar räkningar, tvättar etc.) och då har jag inte orkat sitta framför datorn en längre stund och bloggat helt enkelt. Har fixat lite med detta kring försäkringskassan, våran försäkring etc. samt att vi har varit ute och kollat efter en tvättmaskin, och då förstår ni att det inte har funnits tid för bloggen. Tyckte att det var dags med en paus.

Minnu har blivit som alla andra bebisar. Hon äter, sover, bajsar och skriker när hon vill något (oftast när hon är hungrig eller när hon har magknip). Hon har alltså börjat ge ifrån sig mer och mer ljud. Det är konstigt men vi har börjat känna igen hennes skrik, t ex om hon har magknip (då är hon otröstlig och skriker extremt högt med krokodil tårar... sen får hon bajsat och då har hon världens nöjdaste min igen, ja tills hon märker att det är nått skumt i blöjan, då skriker lika igen), eller om hon vill ha mat, då skriker hon lite "tystare" och försöker få kontroll på sina små fingrar som hon vill ha i munnen (börjar tussa på dem). Och sen så har hon denna "det är synd om mig, sur läpp skrikande". Den tycker jag är sötast och jag kan fortfarande inte hålla igen skrattet när hon börjar skrika så.

Hon har även börjat suga på tutten... sakta men säkert (i kväll åt hon oavbrutet i 20 min = rekord). De har det så mysigt, hon och mamman. Vi börjar lära känna henne mer och mer. Det är skit kul. Vi börjar märka vad hon tycker om eller inte. Eller hon är (än så länge) en väldig nöjd kund måste jag säga (är nästan inget speciellt hon inte tycker om, förutom att sova på rygg). Hon tycker om att ligga på skötbordet och lyssna på rinnande vatten (påminner henne kanske på fostervattnet). Annars vill hon ha vrålkoll på allt som händer och på alla som pratar med henne. Hon är som nöjdast när hon sitter i ens knä med blicken utöver hela rummet. Skit nyfiken... hm, undrar vem hon har fått det ifrån?

Ja, mera är det faktiskt inte att berätta. För Er (som inte har sett lilla prutt-ungen i verkligheten och fått bekräftat hur söt hon egentligen är) så låter detta kanske lite tråkigt. Men för oss är ingen dag lik den andra. Och det sköna är att det kommer den inte att bli heller. Minnu är världens bästa underhållning, och vi har parkett platser ;o)

Annars vill jag igen påpeka den dåliga inställningen från några sköterskor på nyföddas avd här i Gävle. Vet att jag skrev att jag skulle skita i det, men frustrationen gnager i mig, för vissa är så känslosam kalla och oengagerade att jag blir förbannad. Hos dessa människor (bara några få, men tillräcklig många så man blir förbannad) har den glädjen för sitt yrke att vara barnsköterska och jobba med barn försvunnit helt och hållet. Jag är säker på att denna glädje fanns där, men det måste vara för många herrens år sedan. Nu har denna glädje att arbeta med nyfödda (som måste vara världens mysigaste jobb) blivit till något väldigt skrämmande. Nämligen automatik. Finns ingen omsorg (värken för barnen eller föräldrarna) bara ren och skär automatik som sitter bak i lillhjärnan.  De är som robotar. Detta igen påverkar arbetsmoralen hos dessa människor, och vid varje minsta lilla möjlighet så försöker de undvika sina arbetsuppgifter. Det skall fikas, det skall springas med prover eller papper varje 5 minut, för att inte att prata om pappers arbete. Allt tar hundra år och man tycker att man aldrig ser de på någon sal utan på personal rummet. Den mest använda frasen hos slika människor är "jag ska bara..."

Nej så nu har vi fått nog. För varför ska vi hålla en go min framför slika människor och låtsas att allt är frid och fröjd när värkligheten är annorlunda (iaf för oss). De är där för oss och inte vi för dem, så släck ljuset i taket när vi försöker att natta lilla Minnu och prata inte i flere timmar i 150 decibel när klocka är halv tolv på kvällen!

Go natt.




(hungrig?)


(hallå vem där?)


(håller koll på läget)




(nyvaken)




(haha, man kan gör vad man vill, bara hon får titta på)


(böööö)

Jag var väldig frustrerad när jag bloggade igår, men det är lov att ha sådana dagar också. Jag och Simone brukar turas om att ha sådana tråkiga dagar. Det passar bara bra, för då finns den andra där för att stötta och muntra upp den andra (tråkmånsen). Ni måste missförstå mig rätt, när jag langade ut mot en barnsköterska. Det finns självklart en hel del duktig och trevlig personal också (som vi träffade idag). Allt samlades väl i mig i går så inlägget blev som det blev. Nu skiter vi det.

Minnu har igen sovit väldig bra, men blev väldig orolig när jag skulle tvätta henne. (det är väl en friskhets täcken att hon har börjat skrikit)Tycker inte om att vara blöt. Särkilt inte när hon precis hade vaknat. Hon fick sin mat, 50 ml (ökade med 5 ml. sedan igår) men kräktes några minuter senare. Det var för det mesta slem. Jätte bra att hon fick upp skiten, men mindre bra var det att hon hade kräkts över hela mig. Fast det gör inget egentligen, så länge hon blir frisk.

Jag och Simone stack senare hem för att käka frukost och fixa oss innan stor besöken idag. Moster och Qurre samt A-K och Fanny skulle komma förbi. Jag skrev igår att det var konstigt att vara hemma igen. Så känns det fortfarande faktiskt. Det är konstigt att kliva in i lägenhet utan barnvagn, utan Minnu (inte det att jag är van med att trilla in en barnvagn varje gång jag kommer hem, men det är just den här mentala inställningen när man har blivit föräldrer). Det känns jätte konstigt och tomt. Så jag och Simone brukar inte stanna så länge här, utan vi gör det nödvändigaste (duschar, byter om och äter) och sen åker vi tillbaks till Minnu. Våra liv är där hon är. Så bör det vara och så skall det vara egentligen också.

Sen är det det här med stirrande grannar. Tycker jag hör dem tänka. -"Men? Var inte hon gravid?".. "Var är bebisen då"? "Undrar vad som har hänt"? "Bla bla bla"... -"Skit på Er allihopa", kommer vi att säga, när vi kommer hem med världens sötaste och underbaraste flicka. Då kommer de att stirra för att de aldrig har sett nått så vackert. Hah :o)

Som sagt var, så kom Moster Sabina och Qurre förbi idag. De hade med sig Minnu's farsdag present till mig. Hehe, sött, och väldigt obegripligt att jag får presenter på farsdan. Men det är bara att vänja sig. Skönt är det iaf.

I dag när vi hade besök, tog vi med oss Minnu till rummet. Det är dejligt att hon börjar bli så pass bra att vi har den möjligheten. Först nu börjar man för första gången känna vad det är att vara förälder. Vi sköter allting. Skit kul är det. Minnu bajsade ner mig och mina skor idag, så nu vet jag att jag inte skall plocka upp henne utan blöja nått mer :o).

Så ligger det till. Morfin och Catapresan får hon fortfarande. PVK har dem pratat om att ta bort efter helgen, så vi får se. Jag och Simone letar efter en tvättmaskin, eftersom det kommer bli en hel del tvätt framöver, har vi erfarit hittills. Och Simone börjar piggna till igen, men är fortfarande trött en del. Hon pumpar jo trots allt varannan timme, även på nätterna (för att lindra mjölkstockningen och för att det kommer mycket mjölk).

Kram

Hej, vi befinner oss i Ukraina!...

I alla fall så känns det ungefär så. Att komma från BIVA vid Astrid Lindgren Barn Sjukhus (ALBS) och till Neonatal avdelningen 107A vid Gävle Sjukhus är två helt olika världar. Det känns som att vi är mitt ute på Ukrainas landsbygd, i et litet bortglömd barnsjukhus. Så stora är kontrasterna mellan ALBS och Gävle lasarett. Helt overkligt men sant. Visst, Shirley & Co. har satt en stor standard i vår uppfattning vad det gäller vård, men det närmsta Gävle Sjukhus kommer ALBS är en plakat som hänger utanför ingång till avd. 107A. Det är en plakat med alla karaktärer från Astrid Lindgrens böcker med texten "Astrid Lindgrens Sagovärld". De kanske lever i en sagovärld här i Gävle och drömmer om att en dag vara i närheten av den standarden som finns vid ALBS. Vad vet jag...

Ja, som ni förstår så har vi redan flyttat (därför inga inlägg igår). Vi befinner oss just nu på neonatal avd. i Gävle. Minnu hanterade transporten väldigt bra, så det var inga problem. Värre var det för mig och Simone (som fick mjölkstockning och 39 graders feber, pga. oron tror jag). Inte själva transporten, utan oron från att flyttas från det trygga och säkra (det som vi har vant oss till nu i över 2 veckor), till något som var osäkert och nytt. Både för oss och framför allt Minnu. Nej det kändes inget bra. Det var sorgset och skrämmande. Men samtidig så skulle de på BIVA aldrig skicka iväg oss om Minnu inte var frisk och om de inte var så pass säkra att hon verkligen mådde bra. För det gör hon. Hon är för frisk för intensiven. Men ändå... här finns jo ingen Shirley om ni förstår. Armaturen här tar en tillbaks några år kan man lätt påstå.

Vi har fastnat för en sköterska här också, men i negativ mening. Hon är väldig konstig, oengagerad, osäker i sitt yrke vilket gör att hon verkas less på sitt jobb samt stirrig. Hon blir mera stressad när Minnu börjar skrika än vad jag och Simone blir tillsammans. Och frågar OSS!?#%&¤, varför hon skriker, om hon har gjort så här förut, vad vi skall göra, t ex hur mycket mat hon skall ha etc. Men herregud människa! Det är ditt namn som står på skylten "barnsköterska", du borde veta hur du skall hantera sådana situationer och framförallt att du inte skall visa din oproffetionalism framför oss. Skall jag vara helt ärlig så tror jag inte hon har läst Minnu's journaler engång. Hon toppade det hela vid å sätta grimma på Minnu, men glömde att vrida på syrgasen. Va! Som tur är så är Minnu så pass stark att hon klarade hela natten utan syrgas. Nu håller hon själv saturationen uppe väldigt bra, men fortfarande var detta ouppmärksamt och borde inte ha hänt. Tur i oturen kan vi säga, att Minnu som sagt håller saturationen väldigt bra. Den är inte under 90, då utan hjälp av någon som helst utrustning.

Som sagt Minnu har börjat ge ifrån sig mera ljud, i form av skrikande. (Tror hon också saknar sin Shirley). Hon har varit lite orolig det första dygnet efter flytten. Hon håller på att lära sig nya ljud, nya ansikten och sin nya säng. Det går väl över snart. Skrikande tror vi beror också på abstinens. Eftersom de minskar morfinet med 0,1 ml varje dag så börjar hon känna av abstinensen mer och mer. Väldiga ryckningar och skakningar förekommer då och då, samt att pulsen stiger (var uppe i 208 idag!).

Vi vet inte hur länge vi kommer vara här, men inte alles för länge hoppas vi.

Annars är det "konstigt" att vara hemma igen. I dag när jag skulle lägga varorna i kylskåpet, började jag nästan markera de med vårat rums nummer. (Rum nummer 2 på familjevåningen vid ALBS). Men vi kommer att vänja oss snart igen. Och då kommer det helt säkert komma mycket trevligare inlägg än detta. Då vi hittar på saker med Minnu, bara vi tre. Jag längtar till dess.

(Hej då min Shirley och tack för en fin vård. kommer sakna dig)



(Varför finns inställningen "röda ögon" på digitala kameror.. när den ändå inte fungerar)


(Hej då BIVA)


(Tryggt & skönt hos mamma)

Först och främst vill vi tacka för alla Era kommentarer och lyckor önskningar. Det är kul läsning, samtidig som det är skönt att se/veta att det finns så mycket kärlek kring lilla Minnu. Det är mammas och pappas lilla prinssessa, men våran allas lilla paradis.

I dag har det varit lugnt på sal 3. Lugnt vad det gäller Minnu. Värre är det med hennes rumskompis Jaroslav från Ryssland. Vi hoppas att det skall gå bra med dem alla tre. Vi önskar Jaroslav och hans lilla familj lycka till.

Det har som nämnt varit lugnt vad det gäller Minnu. Hon njuter av tillvaron utan tuber och massa sladdar kring sin lilla kropp. Mamma Simone har försökt amma lite, men det har varit lite ointressant för Minnu. Klandrar henne inte faktiskt. Hon har jo fått maten serverad i över två veckor, t.o.m. när hon sov. Helt plötsligt måste hon "jobba" lite för att få mat!? "phuh, glöm det" kan jag tänka mig att hon tänker. Just nu finns det så mycket att titta på. Hehe, det kommer nog i gång snart det med skall vi se. Hoppas bara Simone har tålamod. Medicinerna håller på att gå ur Minnu's kropp, så det händer att hon kallsvettas lite. Abstinens kallas det.

Annars har vi med hjälp av Eva (kuratorn) fyllt i massa tråkiga försäkringspapper och faktisk pratat lite om hemresa! Det går så pass bra med Minnu tycker de, att bara inom helgen kan det bli så att de flyttar oss från BIVA (intensiven). Nu vet vi inte exakt vart de kommer flytta oss, om det blir till barnkirurgi avdelningen Q63 eller om de flyttar oss till Gävle sjukhus och neonatal avd. där. Jag tror att jag hörde att Malin, ansvarige AT läkaren, sa att de uppe i Gävle hade personalbrist. Därför är chansen stor att de flyttar oss till Q63 här i några dagar. De ligger i samma byggnad som BIVA, bara 2 trappor upp.

Lite konstigt är det ändå att vi skall flytta snart. Hem till Gävle alltså. Både jag och Simone tänkte samma sak; Är vi förberedd på detta!? Det är detta som har varit våran vardag som nyblivna föräldrar. Men det är nu det gäller. Det är nu vi skall byta blöjor mitt på natten, leka, trösta, glädjas, utforska, torka all möjlig gegga, vara trötta och helt enkelt bara var. Det är nu det börjar. Det verkliga föräldrar livet. 2-3 veckor efter schemat, men kom ihåg vad de brukar säga; den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Jag är övertygat att med varandras hjälp, kärlek och styrka, kommer vi klara av detta väldigt bra älskling!

Det blir jo lite sorgset att lämna all den underbara personalen (Shirley) vi har mött på här, men förhoppningsvis kommer vi försöka hålla kontakten med vissa. De är säkert också intresserade att veta hur det går för Minnu och för oss etc. Vänta bara tills lilla pruttungen har blivit lite större så skall ni se att vi kommer på besök.

Mmmmmmys.

Vi har varit lite för bortskämda vad det gäller gosingen med Minnu den senaste tiden. Ja, och som ni kanske har märkt så har det dröjt med inlägg från min sida. Nej, biblioteket är inte stängt, det är bara det att nu får vi vara mera aktiva i Minnu's vardagliga göromål att jag inte hinner skriva något. Ni förstår säkert :o)

Men på ett sätt är det ändå absurd hur snabbt det har vänt. Bara för en vecka sedan hade jag inte tid och desto mindre ork att skriva något på grund av Minnu's dåvarande tillstånd som alvarlig sjuk. Nu är läget helt annorlunda. Nu har jag inte tid att "springa" till biblioteket och skriva på grund av Minnu's nuvarande tillstånd. Hon är fortfarande sjuk, men andas helt och hållet själv. Respiratorn är borta! Hon får fortfarande morfin, men i mycket mindre dosering än förut. Det gör att hon är mera vaken också. Vi får mysa pysa mycket mera med henne. Så vi utnyttjar läget på bästa möjliga sätt. Heh. Vi brukar väl sitta några timmar var med henne. Sen skall hon matas och bytas på. Tiden bara rinner iväg som ni förstår. Hennes framgångar har varit enorma, och vi är så stolta över våran lilla tös. Hon har inte gnällt nått, bara kämpad på som ett lejon.

Som sagt, hon är fortfarande sjuk, och jag vet att det kanske är för tidigt att börja tacka de (jag ska inte göra det än) som har varit inblandad i Minnu's fall, men jag är hoppfull och tror att detta bara går åt ett håll, framåt! Men jag måste säga att jag är ruggig imponerad av sjuksköterskorna och undersköterskorna här på BIVA. Den kompetensen och noggrannheten som de har visat vad det gäller Minnu, tror jag inte finns någon annan stans i världen (läkarna är också super duktiga, men vi har haft mest kontakt med sjuksköterskor/undersköterskor och därför har vi varit mera insatta i deras jobb och sett vad de är kapabla till, vilket är över förväntan!). Jag kan säga så här; detta här har varit den mest skrämmande upplevelsen i mitt liv och jag har aldrig varit så här rädd, MEN!... Jag har heller aldrig känt mig lika trygg i personalen och den läkarvården Minnu har fått här. De är helt underbar fantastiska. Tack.

Och apropå gosingen med Minnu. När hon ligger i famnen på en så hinner man fundera på en massa saker. Det som jag bla tänkte på i dag är att alla sjuksköterskor här på BIVA tror jag även har en ingenjörs utbildning. Här finns hundratals sladdar som ligger hit och dit, alla väldiga apparater, tuber, gasflaskor etc. De har full koll på allt. Igen, mycket imponerande!

Sen tänkte jag på förstkommande söndag. Min första farsdag ;o) Löjligt, hehe. Och vet ni vad mer. Jag och Simone får barnbidrag denna månad. Haha. Vad konstigt allt detta är. Underbart konstigt.

Jag måste tyvärr avsluta nu. De skall stänga biblioteket. Men som ni förstår så gör vi inte mycket om dagarna förutom att mysa pysa med Minnu. Det är mycket för oss.

Vi hörs snart.

05:00                    Vaknar. Kliver inte upp, bara vaknar. Simone sätter sig på sängkanten och börjar pumpa. Pumpen låter fruktansvärt så här tidigt, så det är egentligen omöjligt att sova. Men vi kan säga att jag är sympati vaken ;o) Åt andra sidan, sen när Minnu förhoppningsvis börjar amma, då blir det såna här "oregelbundna" tider, som t ex kl. 5 på morgonen. Det är bara bra för mig med att jag också är vaken, så jag sen lättare kan komma in i rutinerna. Det heter rutiner, men jag lästa i någon förälder tidning att bebisar inte har några rutiner/fasta tider för att sova/äta/bajsa etc. de första 3 mnd.

06:00                    Somnar om. Skönt.

07:30                    Vaknar igen. Kliver upp denna gången. Jag bäddar inte sängen utan "packar" ihop den. Jag sover 
nämligen på en tältsäng. Den är skön. Jag drar upp persiennerna. Utsikten är mot Sveriges största kyrkogård (jag och Simone brukar promenera genom den ibland, men vi låtsat att vi är någon annan stans, typ central park i NY) Bredvid kyrkogården ligger E4an. Det är redan köer så långt ögat kan se.

08:00                    Sticker ner till Minnu. Kollar läget. Förhör oss om hur natten har varit. Hur det är med blodtrycket, 
saturationen, pulsen, CRPet, No-et, syreomsättningen, andningen, tempen, kisseriet, bajseriet och säkert 10 saker till som jag inte kommer på när jag sitter här och skriver. Vi tvättar henne och har vi tur så har morfinet släppt lite och vi får se hennes underbara kastanje bruna ögon. Hon tittar på oss, vi på henne. Vi studerar varandra, snofsar, lyssnar. Det är som att vi ser varandra för första gången. Vi letar efter reaktioner, grimmaser. Denna första timmen med Minnu avgör egentligen hur våran dag blir. Jävlig eller bara bra.

09:30                    Äter vi frukost i allrummet. Simone äter oftast fil och flingor och dricker ett glas äppeljuice eller te, och en macka med ost/kaviar. Jag äter "några" mackor med kalkonpålägg och ost.

10:00                    Sitter på biblioteket och bloggar, googlar olika mediciner eller hur människor kroppen fungerar. Särkilt området kring lungorna är intressant läsning.

10:15                    Får sms från farsan/morsan med texten "Har ni sovit bra? Hur går det med lill flickan"?

12:00                    Matar Minnu. 2 ml åt gången, så det tar ett tag.

12:45                    Lunch. I allrummet eller på någon av sjukhusets kafeterior.

13:30                    Biblioteket igen, eller en lugn och skön promenad, eller en sväng på stan.

15:00                    Matar Minnu.

16:00                    Käkar middag. Det är skit spännande, eftersom vi får matlådor från de som kommer på besök. Aldrig samma mat, och framförallt så slipper vi tiotusenkronors frågan "älskling, vad ska vi äta idag"?

17:00                    Vilar lite. Tittar på TV. Är bara på rummet.

18:00                    Slänger i en omgång tvätt.

19:00                    Är nere hos Minnu och kollar läget lite. Stannar inte länge. Pratar lite skit med personalen.

20:00                    Brukar det oftast vara nått "bra" på TV-en.

21:30                    Raportering och byte av personal. Vi får inte vara nere i vårdrummet. Har nått med sekretess gentemot andra patienter.

22:30                    Går ner till Minnu, säger go natt.

22:55                    Säger hej då till personalen med frasen "hoppas vi inte hörs inatt"!

23:30                    Simone pumpar. Läggdags. Natta (för Dani iaf.) ZZzzzz. Innan jag somnar så tänker jag på Simone och tycker synd om henne som skall upp igen om 3 timmar och pumpa igen.