Minnu

Heparin är en polysackarid av glykosaminoglykantyp som hindrar blod från att koagulera genom att aktivera enzymer som försvårar koagulering, exempelvis antitrombin. Ämnet används inom sjukvården för att göra ytor blodkompatibla och som injektion för att lösa upp eller förhindra blodproppar. Ämnet utvinns ur slaktavfall, då det förekommer i andra däggdjur, exempelvis nötkreatur. Majoriteten av heparinet kommer från gristarmar. Heparin finns inte naturligt i blodet, men däremot har de allra flesta av kroppens celler en liknande polysackarid, heparan sulfat, på cellytorna.

En modifierad form av heparin kallas LMWH (low molecular weight heparin), lågmolekylärt heparin. Denna form har längre halveringstid i kroppen och är enklare att dosera. Exempel på varumärken på LMWH: Fragmin (Pfizer), Lovenox (Sanofi-Aventis).

Morfin (C₁₇H₁₉NO₃) är ett smärtstillande och sömngivande läkemedel ingående i gruppen opioider. Namnet kommer från den grekiske guden Morpheus (grek. Morfeus) som var uppfattad som drömmens (felaktigt även sömnens) gud. Morfin isolerades först 1804 av tysken Friedrich Wilhelm Adam Sertürner. Morfin utvinns ur opiumvallmon.

Morfin har en rad effekter på centrala nervsystemet och på muskulatur. Bland annat orsakar morfin eufori och smärtlindring. Preparatet har dock en rad nackdelar, bland annat är morfin starkt vanebildande och individen i fråga utvecklar snabbt tolerans och ett fysiskt beroende. Dessutom är morfin likt barbiturater i den meningen att det hämmar andningen, och kan därmed vara mycket farligt vid felaktig användning.

Biokemisk förklaring;

Morfin imiterar kroppens endorfiner genom att binda en grupp av receptorer vid namn Opioidreceptorer, som är kopplade till ett G-protein. Detta aktiverar G-proteinet (Gi) som i sin tur överför signalen genom att hämma enzymet adenylat cyclase, vilket i nästa steg leder till lägre intracellulära halter av cykliskt AMP (cAMP). De låga halterna av cAMP stänger specifika jonkanaler i nervcellens membran, vilket gör att nervcellen inte exciteras.

Midazolam, C₁₈H₁₃ClFN₃, är ett ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner,
patenterat 1976. Ämnet är narkotikaklassat^[1]. Varunamn i Sverige är bland annat Dormicum^® och Midazolam Alpharma.

Läkemedlet finns både som oral suspention eller som injektionsform.

Midazolam används vid oro, ångest och spänning då snabb effekt önskas, till exempel i samband med operationer eller obehagliga undersökningar. Ofta används medlet som induktion till narkos. Medlet påverkar främst det centrala nervsystemet och verkar spänningslösande, muskelavslappande och ångestdämpande.

Risk för tillvänjning föreligger.

Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i centrala nervsystemet där den förekommer i en rad viktiga system som bland annat reglerar muskelrörelser, vakenhet, glädje, entusiasm, och kreativitet. Upptäckten av dopamin som en neurotransmittor gjordes av den svenske neuroforskaren Arvid Carlsson.

Nervceller som signalerar med hjälp av dopamin kallas dopaminerga. Den största ansamlingen av dopaminproducerande nervceller finns i substantia nigra som projicerar sina axon till corpus striatum. Båda dessa områden är en del av en större ansamling av strukturer som kallas för Basala ganglierna. Dopamin förekommer även i mesolimbiska systemet där det har en roll i det kroppsegna belöningsystemet. Detta belöningsystem är mål för en rad välkända droger (till exempel kokain och amfetamin) som ökar halten av dopamin genom att minska dess nedbrytning. Dopamin minskar även utsöndringen av prolaktin från hypofysen.

Dopamin bildas av aminosyran tyrosin och enzymet tyrosinas som ger DOPA (dihydroxifenylalanin). DOPA omvandlas sedan till dopamin av enzymet DOPA-dekarboxylas. Dopamin har hög vattenlöslighet och kan inte passera blodhjärnbarriären, varför substansen är ineffektiv som drog. Vid medicinering mot exempelvis Parkinsons sjukdom ges istället förstadiet L-DOPA som kan passera blod-hjärnbarriären.

Furix är kraftigt vätskedrivande läkemedel som används vid ödem, det vill säga vattenansamling i kroppen, till exempel vid hjärtsvikt. Läkemedlen kan även användas mot högt blodtryck. Medicinerna tillhör läkemedelsgruppen loopdiuretika och verksamma ämnet är furosemid. Den saltdrivande effekten av medicinen kan leda till att man får brist på kalium.

Derför får Minnu även;

Addex Kaliumklorid vilket används som tillsats till lämplig infusionsvätska vid låg halt av kalium i blodet (hypokalemi), samt

Addex Magnesium som används som tillsats till lämplig infusionsvätska vid behov av magnesium.

Prostiavs; Koncentrat till infusionsvätska. För akutbehandling av nyfödda, som är beroende av en öppen ductus arteriosus. Prostivas innehåller ett i kroppen naturligt förekommande prostaglandin. Medlet kan öppna och behålla ductus arteriosus (förbindelsen mellan vänstra lungartären och stora kroppspulsåldern) öppen hos nyfödda barn, som är beroende av detta kärl för sin överlevnad.

Noradrenalin, C₈H₁₁NO₃ är dels en neurotransmittor men även ett blodburet hormon som ökar hjärtverksamheten och höjer blodtrycket. Noradrenalin utsöndras bland annat i betydligt mindre mängd än adrenalin från binjuremärgen, men är den viktigaste neurotransmittorn i det sympatiska nervsystemet. Sympatiska nerver som går från centrala nervsystemet till hjärta, blodkärl, njurar och andra organ använder noradrenalin som signalsubstans.

I hjärtat binder noradrenalin till β₁-adrenerga receptorer, vilket leder till en rad prestandahöjande effekter på hjärtmuskulaturen. Bland annat ökar hjärtfrekvensen, slagvolymen och kontraktliteten (hjärtmuskulaturens kontraktionskraft). Blodkärl stimuleras till sammandraging och blodburna blodtrycks-reglerande hormoner utsöndras från njurar, hypofys och binjurar (angiotensin, renin, aldosteron och ADH).

Neurofarmakologiskt (dvs som kemikalie i hjärnan) har noradrenalin betydelse främst när det gäller vakenhet, aktivitet, uppmärksamhet och vid depressioner. Noradrenerg aktivitet i hjärnan anses vara sänkt hos människor som lider av depression. Detta stämmer även med att deprimerade i många fall är sjukligt trötta, passiva och lider av sänkt uppmärksamhet.

Intralipid används som energikälla vid fullständig intravenös näringstillförsel.

Vankomycin är ett antibiotika som hämmar vissa grampositiva bakteriers tillväxt genom att förhindra uppbyggnaden av en cellvägg. Vankomycin används för att behandla svåra infektioner orsakade av vissa stafylokocker som utvecklat resistens mot penicillin och andra antibiotika. Vankomycin är skadligt för njurarna och kan leda till glomerulonefrit och skador i innerörat. Därför är behandling med vankomycin ofta en sista utväg, framförallt i behandling mot MRSA.

Biokemiskt verkar vankomycin genom att steriskt hindra de monomerer som bygger upp cellväggen att sammanfogas, och har således en helt annan verkningsmekanism än exempelvis penicillin. På senare tid har även vankomycinresistens påträffats, och alltså existerar bakteriestammar som är resistenta mot de flesta tillgängliga antibiotika.

Ja och självklart så blandar jag allt detta med dropp, plasma och blod.