Minnu

Checklista

√  Morfinet borta
√  Amning fungerar
√  Smilar för första gången
√  Åker barnvagn för första gången
√  Sover med mamma och pappa
√  Catapresan borta

Ja, som ni ser så har vi undangjort en hel del saker på vår checklista. Lördagen den 17.e november (på min födelsedag, vill samtidig passa på å tacka för gratulationerna) fick jag den störste och bäste överraskningen någonsin. De hade tagit bort nålen från Minnu's vänsterhand, vilket betydde att morfinet var borta. Fy fan va skönt det kändes. På slutet var det inga stora doser, men nu kände hon av det mera, eftersom Minnu var mera vaken. Och som ni kanske vet så har morfinet ett hämmade effekt på tarmfunktionen, vilket igen gjorde att hon ofta fick magkramp på slutet. Men skönt var det iaf. för snart skulle vi få åka hem och mysa i vår nyinköpta säng. Mmmmm.

Magkramper fick hon också av amningen (i början innan hon fick grepp om hur Mr. Tutte fungerar, så svalde hon mycket luft). Hon hade fortfarande sonden kvar i näsan, men det var mest för påfyllning. Vi vägde henne före och efter amningen och det som Minnu inte fick genom bröstet kompletterade vi genom sonden. Men nu är Mr. Tutte hennes bästa vän och de umgås titt som tätt. Ungefär var 3.e timme. De verkar vara lyckliga tillsammans.

Vet inte om det var Mr. Tutte´s förtjänst eller mina och Simones töntiga grimmaser som gjorde att Minnu smilade för första gången, men det gjorde hon också på min födelsedag. Pappa var lycklig och lättad, för äntligen började hon agera som en "normal" bebis. Amma, skrika, smila, bajsa och bara vara helt otrolig söt.

Senare på kvällen var jag hemma och packade barnvagnen, fårskinnet och Minnu´s ytterkläder. (det tog mig ungefär 45 min att sätta ihop vagnen). Vi skulle få gå på en liten promenad. Jag och Simone var helt i hundra. Skit! tänk att vi ska ut och gå en promenad, skjuta på ett barnvagn MED Minnu inuti. Obegripligt. Det var en skön känsla som pirrade i magen. Vi var lite nöjiga i början och kollade om hon andades varje 5e min, men det hör väl till den resan vi har varit igenom. Det kommer säkert att släppa efter ett tag (hoppas jag). Det roliga är att hon tycker om att åka vagn, men inte förs vi har burit henne lite så att hon har koll på läget och det som händer runt omkring. Först sen är det ok att lägga henne ner. Hon somnar på 0,2 s.

Från och med nu sover hon i samma rum som oss. Rum nr. 8 på avd. 107 A. Hon är mycket lugnare och verkar mera nöjdare av att vara där med oss. Hon kräks inte lika ofta samt att hon inte vaknar av massa oljud.

Efter Morfinet fortsatte de med Catapresanen. Men de trappade ner det lugnt och lagomt (en dos per dag), så nu är tjejen Catapresan fri också. Ni anar inte hur det känns. Hur det känns att ens dotter slipper en massa mediciner och att hon börjar fungera mera normalt. Hon är väldig nyfiken och vill vara med. Hon snappar upp ljud ganska bra och har jätte bra ögonkontakt med dem som pratar med henne. Hon är helt fantastisk. Snart får vi åka hem.

Hej igen mina kära vänner.

Det är inget som är fel, utan jag tog bara en paus från bloggningen. Som jag kanske har nämnd tidigare, när vi är hemma så gör vi det mest nödvändiga (äter, duschar, byter kläder, betalar räkningar, tvättar etc.) och då har jag inte orkat sitta framför datorn en längre stund och bloggat helt enkelt. Har fixat lite med detta kring försäkringskassan, våran försäkring etc. samt att vi har varit ute och kollat efter en tvättmaskin, och då förstår ni att det inte har funnits tid för bloggen. Tyckte att det var dags med en paus.

Minnu har blivit som alla andra bebisar. Hon äter, sover, bajsar och skriker när hon vill något (oftast när hon är hungrig eller när hon har magknip). Hon har alltså börjat ge ifrån sig mer och mer ljud. Det är konstigt men vi har börjat känna igen hennes skrik, t ex om hon har magknip (då är hon otröstlig och skriker extremt högt med krokodil tårar... sen får hon bajsat och då har hon världens nöjdaste min igen, ja tills hon märker att det är nått skumt i blöjan, då skriker lika igen), eller om hon vill ha mat, då skriker hon lite "tystare" och försöker få kontroll på sina små fingrar som hon vill ha i munnen (börjar tussa på dem). Och sen så har hon denna "det är synd om mig, sur läpp skrikande". Den tycker jag är sötast och jag kan fortfarande inte hålla igen skrattet när hon börjar skrika så.

Hon har även börjat suga på tutten... sakta men säkert (i kväll åt hon oavbrutet i 20 min = rekord). De har det så mysigt, hon och mamman. Vi börjar lära känna henne mer och mer. Det är skit kul. Vi börjar märka vad hon tycker om eller inte. Eller hon är (än så länge) en väldig nöjd kund måste jag säga (är nästan inget speciellt hon inte tycker om, förutom att sova på rygg). Hon tycker om att ligga på skötbordet och lyssna på rinnande vatten (påminner henne kanske på fostervattnet). Annars vill hon ha vrålkoll på allt som händer och på alla som pratar med henne. Hon är som nöjdast när hon sitter i ens knä med blicken utöver hela rummet. Skit nyfiken... hm, undrar vem hon har fått det ifrån?

Ja, mera är det faktiskt inte att berätta. För Er (som inte har sett lilla prutt-ungen i verkligheten och fått bekräftat hur söt hon egentligen är) så låter detta kanske lite tråkigt. Men för oss är ingen dag lik den andra. Och det sköna är att det kommer den inte att bli heller. Minnu är världens bästa underhållning, och vi har parkett platser ;o)

Annars vill jag igen påpeka den dåliga inställningen från några sköterskor på nyföddas avd här i Gävle. Vet att jag skrev att jag skulle skita i det, men frustrationen gnager i mig, för vissa är så känslosam kalla och oengagerade att jag blir förbannad. Hos dessa människor (bara några få, men tillräcklig många så man blir förbannad) har den glädjen för sitt yrke att vara barnsköterska och jobba med barn försvunnit helt och hållet. Jag är säker på att denna glädje fanns där, men det måste vara för många herrens år sedan. Nu har denna glädje att arbeta med nyfödda (som måste vara världens mysigaste jobb) blivit till något väldigt skrämmande. Nämligen automatik. Finns ingen omsorg (värken för barnen eller föräldrarna) bara ren och skär automatik som sitter bak i lillhjärnan.  De är som robotar. Detta igen påverkar arbetsmoralen hos dessa människor, och vid varje minsta lilla möjlighet så försöker de undvika sina arbetsuppgifter. Det skall fikas, det skall springas med prover eller papper varje 5 minut, för att inte att prata om pappers arbete. Allt tar hundra år och man tycker att man aldrig ser de på någon sal utan på personal rummet. Den mest använda frasen hos slika människor är "jag ska bara..."

Nej så nu har vi fått nog. För varför ska vi hålla en go min framför slika människor och låtsas att allt är frid och fröjd när värkligheten är annorlunda (iaf för oss). De är där för oss och inte vi för dem, så släck ljuset i taket när vi försöker att natta lilla Minnu och prata inte i flere timmar i 150 decibel när klocka är halv tolv på kvällen!

Go natt.




(hungrig?)


(hallå vem där?)


(håller koll på läget)




(nyvaken)




(haha, man kan gör vad man vill, bara hon får titta på)


(böööö)

Jag var väldig frustrerad när jag bloggade igår, men det är lov att ha sådana dagar också. Jag och Simone brukar turas om att ha sådana tråkiga dagar. Det passar bara bra, för då finns den andra där för att stötta och muntra upp den andra (tråkmånsen). Ni måste missförstå mig rätt, när jag langade ut mot en barnsköterska. Det finns självklart en hel del duktig och trevlig personal också (som vi träffade idag). Allt samlades väl i mig i går så inlägget blev som det blev. Nu skiter vi det.

Minnu har igen sovit väldig bra, men blev väldig orolig när jag skulle tvätta henne. (det är väl en friskhets täcken att hon har börjat skrikit)Tycker inte om att vara blöt. Särkilt inte när hon precis hade vaknat. Hon fick sin mat, 50 ml (ökade med 5 ml. sedan igår) men kräktes några minuter senare. Det var för det mesta slem. Jätte bra att hon fick upp skiten, men mindre bra var det att hon hade kräkts över hela mig. Fast det gör inget egentligen, så länge hon blir frisk.

Jag och Simone stack senare hem för att käka frukost och fixa oss innan stor besöken idag. Moster och Qurre samt A-K och Fanny skulle komma förbi. Jag skrev igår att det var konstigt att vara hemma igen. Så känns det fortfarande faktiskt. Det är konstigt att kliva in i lägenhet utan barnvagn, utan Minnu (inte det att jag är van med att trilla in en barnvagn varje gång jag kommer hem, men det är just den här mentala inställningen när man har blivit föräldrer). Det känns jätte konstigt och tomt. Så jag och Simone brukar inte stanna så länge här, utan vi gör det nödvändigaste (duschar, byter om och äter) och sen åker vi tillbaks till Minnu. Våra liv är där hon är. Så bör det vara och så skall det vara egentligen också.

Sen är det det här med stirrande grannar. Tycker jag hör dem tänka. -"Men? Var inte hon gravid?".. "Var är bebisen då"? "Undrar vad som har hänt"? "Bla bla bla"... -"Skit på Er allihopa", kommer vi att säga, när vi kommer hem med världens sötaste och underbaraste flicka. Då kommer de att stirra för att de aldrig har sett nått så vackert. Hah :o)

Som sagt var, så kom Moster Sabina och Qurre förbi idag. De hade med sig Minnu's farsdag present till mig. Hehe, sött, och väldigt obegripligt att jag får presenter på farsdan. Men det är bara att vänja sig. Skönt är det iaf.

I dag när vi hade besök, tog vi med oss Minnu till rummet. Det är dejligt att hon börjar bli så pass bra att vi har den möjligheten. Först nu börjar man för första gången känna vad det är att vara förälder. Vi sköter allting. Skit kul är det. Minnu bajsade ner mig och mina skor idag, så nu vet jag att jag inte skall plocka upp henne utan blöja nått mer :o).

Så ligger det till. Morfin och Catapresan får hon fortfarande. PVK har dem pratat om att ta bort efter helgen, så vi får se. Jag och Simone letar efter en tvättmaskin, eftersom det kommer bli en hel del tvätt framöver, har vi erfarit hittills. Och Simone börjar piggna till igen, men är fortfarande trött en del. Hon pumpar jo trots allt varannan timme, även på nätterna (för att lindra mjölkstockningen och för att det kommer mycket mjölk).

Kram

Hej, vi befinner oss i Ukraina!...

I alla fall så känns det ungefär så. Att komma från BIVA vid Astrid Lindgren Barn Sjukhus (ALBS) och till Neonatal avdelningen 107A vid Gävle Sjukhus är två helt olika världar. Det känns som att vi är mitt ute på Ukrainas landsbygd, i et litet bortglömd barnsjukhus. Så stora är kontrasterna mellan ALBS och Gävle lasarett. Helt overkligt men sant. Visst, Shirley & Co. har satt en stor standard i vår uppfattning vad det gäller vård, men det närmsta Gävle Sjukhus kommer ALBS är en plakat som hänger utanför ingång till avd. 107A. Det är en plakat med alla karaktärer från Astrid Lindgrens böcker med texten "Astrid Lindgrens Sagovärld". De kanske lever i en sagovärld här i Gävle och drömmer om att en dag vara i närheten av den standarden som finns vid ALBS. Vad vet jag...

Ja, som ni förstår så har vi redan flyttat (därför inga inlägg igår). Vi befinner oss just nu på neonatal avd. i Gävle. Minnu hanterade transporten väldigt bra, så det var inga problem. Värre var det för mig och Simone (som fick mjölkstockning och 39 graders feber, pga. oron tror jag). Inte själva transporten, utan oron från att flyttas från det trygga och säkra (det som vi har vant oss till nu i över 2 veckor), till något som var osäkert och nytt. Både för oss och framför allt Minnu. Nej det kändes inget bra. Det var sorgset och skrämmande. Men samtidig så skulle de på BIVA aldrig skicka iväg oss om Minnu inte var frisk och om de inte var så pass säkra att hon verkligen mådde bra. För det gör hon. Hon är för frisk för intensiven. Men ändå... här finns jo ingen Shirley om ni förstår. Armaturen här tar en tillbaks några år kan man lätt påstå.

Vi har fastnat för en sköterska här också, men i negativ mening. Hon är väldig konstig, oengagerad, osäker i sitt yrke vilket gör att hon verkas less på sitt jobb samt stirrig. Hon blir mera stressad när Minnu börjar skrika än vad jag och Simone blir tillsammans. Och frågar OSS!?#%&¤, varför hon skriker, om hon har gjort så här förut, vad vi skall göra, t ex hur mycket mat hon skall ha etc. Men herregud människa! Det är ditt namn som står på skylten "barnsköterska", du borde veta hur du skall hantera sådana situationer och framförallt att du inte skall visa din oproffetionalism framför oss. Skall jag vara helt ärlig så tror jag inte hon har läst Minnu's journaler engång. Hon toppade det hela vid å sätta grimma på Minnu, men glömde att vrida på syrgasen. Va! Som tur är så är Minnu så pass stark att hon klarade hela natten utan syrgas. Nu håller hon själv saturationen uppe väldigt bra, men fortfarande var detta ouppmärksamt och borde inte ha hänt. Tur i oturen kan vi säga, att Minnu som sagt håller saturationen väldigt bra. Den är inte under 90, då utan hjälp av någon som helst utrustning.

Som sagt Minnu har börjat ge ifrån sig mera ljud, i form av skrikande. (Tror hon också saknar sin Shirley). Hon har varit lite orolig det första dygnet efter flytten. Hon håller på att lära sig nya ljud, nya ansikten och sin nya säng. Det går väl över snart. Skrikande tror vi beror också på abstinens. Eftersom de minskar morfinet med 0,1 ml varje dag så börjar hon känna av abstinensen mer och mer. Väldiga ryckningar och skakningar förekommer då och då, samt att pulsen stiger (var uppe i 208 idag!).

Vi vet inte hur länge vi kommer vara här, men inte alles för länge hoppas vi.

Annars är det "konstigt" att vara hemma igen. I dag när jag skulle lägga varorna i kylskåpet, började jag nästan markera de med vårat rums nummer. (Rum nummer 2 på familjevåningen vid ALBS). Men vi kommer att vänja oss snart igen. Och då kommer det helt säkert komma mycket trevligare inlägg än detta. Då vi hittar på saker med Minnu, bara vi tre. Jag längtar till dess.

(Hej då min Shirley och tack för en fin vård. kommer sakna dig)



(Varför finns inställningen "röda ögon" på digitala kameror.. när den ändå inte fungerar)


(Hej då BIVA)


(Tryggt & skönt hos mamma)

Först och främst vill vi tacka för alla Era kommentarer och lyckor önskningar. Det är kul läsning, samtidig som det är skönt att se/veta att det finns så mycket kärlek kring lilla Minnu. Det är mammas och pappas lilla prinssessa, men våran allas lilla paradis.

I dag har det varit lugnt på sal 3. Lugnt vad det gäller Minnu. Värre är det med hennes rumskompis Jaroslav från Ryssland. Vi hoppas att det skall gå bra med dem alla tre. Vi önskar Jaroslav och hans lilla familj lycka till.

Det har som nämnt varit lugnt vad det gäller Minnu. Hon njuter av tillvaron utan tuber och massa sladdar kring sin lilla kropp. Mamma Simone har försökt amma lite, men det har varit lite ointressant för Minnu. Klandrar henne inte faktiskt. Hon har jo fått maten serverad i över två veckor, t.o.m. när hon sov. Helt plötsligt måste hon "jobba" lite för att få mat!? "phuh, glöm det" kan jag tänka mig att hon tänker. Just nu finns det så mycket att titta på. Hehe, det kommer nog i gång snart det med skall vi se. Hoppas bara Simone har tålamod. Medicinerna håller på att gå ur Minnu's kropp, så det händer att hon kallsvettas lite. Abstinens kallas det.

Annars har vi med hjälp av Eva (kuratorn) fyllt i massa tråkiga försäkringspapper och faktisk pratat lite om hemresa! Det går så pass bra med Minnu tycker de, att bara inom helgen kan det bli så att de flyttar oss från BIVA (intensiven). Nu vet vi inte exakt vart de kommer flytta oss, om det blir till barnkirurgi avdelningen Q63 eller om de flyttar oss till Gävle sjukhus och neonatal avd. där. Jag tror att jag hörde att Malin, ansvarige AT läkaren, sa att de uppe i Gävle hade personalbrist. Därför är chansen stor att de flyttar oss till Q63 här i några dagar. De ligger i samma byggnad som BIVA, bara 2 trappor upp.

Lite konstigt är det ändå att vi skall flytta snart. Hem till Gävle alltså. Både jag och Simone tänkte samma sak; Är vi förberedd på detta!? Det är detta som har varit våran vardag som nyblivna föräldrar. Men det är nu det gäller. Det är nu vi skall byta blöjor mitt på natten, leka, trösta, glädjas, utforska, torka all möjlig gegga, vara trötta och helt enkelt bara var. Det är nu det börjar. Det verkliga föräldrar livet. 2-3 veckor efter schemat, men kom ihåg vad de brukar säga; den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Jag är övertygat att med varandras hjälp, kärlek och styrka, kommer vi klara av detta väldigt bra älskling!

Det blir jo lite sorgset att lämna all den underbara personalen (Shirley) vi har mött på här, men förhoppningsvis kommer vi försöka hålla kontakten med vissa. De är säkert också intresserade att veta hur det går för Minnu och för oss etc. Vänta bara tills lilla pruttungen har blivit lite större så skall ni se att vi kommer på besök.

Mmmmmmys.

Vi har varit lite för bortskämda vad det gäller gosingen med Minnu den senaste tiden. Ja, och som ni kanske har märkt så har det dröjt med inlägg från min sida. Nej, biblioteket är inte stängt, det är bara det att nu får vi vara mera aktiva i Minnu's vardagliga göromål att jag inte hinner skriva något. Ni förstår säkert :o)

Men på ett sätt är det ändå absurd hur snabbt det har vänt. Bara för en vecka sedan hade jag inte tid och desto mindre ork att skriva något på grund av Minnu's dåvarande tillstånd som alvarlig sjuk. Nu är läget helt annorlunda. Nu har jag inte tid att "springa" till biblioteket och skriva på grund av Minnu's nuvarande tillstånd. Hon är fortfarande sjuk, men andas helt och hållet själv. Respiratorn är borta! Hon får fortfarande morfin, men i mycket mindre dosering än förut. Det gör att hon är mera vaken också. Vi får mysa pysa mycket mera med henne. Så vi utnyttjar läget på bästa möjliga sätt. Heh. Vi brukar väl sitta några timmar var med henne. Sen skall hon matas och bytas på. Tiden bara rinner iväg som ni förstår. Hennes framgångar har varit enorma, och vi är så stolta över våran lilla tös. Hon har inte gnällt nått, bara kämpad på som ett lejon.

Som sagt, hon är fortfarande sjuk, och jag vet att det kanske är för tidigt att börja tacka de (jag ska inte göra det än) som har varit inblandad i Minnu's fall, men jag är hoppfull och tror att detta bara går åt ett håll, framåt! Men jag måste säga att jag är ruggig imponerad av sjuksköterskorna och undersköterskorna här på BIVA. Den kompetensen och noggrannheten som de har visat vad det gäller Minnu, tror jag inte finns någon annan stans i världen (läkarna är också super duktiga, men vi har haft mest kontakt med sjuksköterskor/undersköterskor och därför har vi varit mera insatta i deras jobb och sett vad de är kapabla till, vilket är över förväntan!). Jag kan säga så här; detta här har varit den mest skrämmande upplevelsen i mitt liv och jag har aldrig varit så här rädd, MEN!... Jag har heller aldrig känt mig lika trygg i personalen och den läkarvården Minnu har fått här. De är helt underbar fantastiska. Tack.

Och apropå gosingen med Minnu. När hon ligger i famnen på en så hinner man fundera på en massa saker. Det som jag bla tänkte på i dag är att alla sjuksköterskor här på BIVA tror jag även har en ingenjörs utbildning. Här finns hundratals sladdar som ligger hit och dit, alla väldiga apparater, tuber, gasflaskor etc. De har full koll på allt. Igen, mycket imponerande!

Sen tänkte jag på förstkommande söndag. Min första farsdag ;o) Löjligt, hehe. Och vet ni vad mer. Jag och Simone får barnbidrag denna månad. Haha. Vad konstigt allt detta är. Underbart konstigt.

Jag måste tyvärr avsluta nu. De skall stänga biblioteket. Men som ni förstår så gör vi inte mycket om dagarna förutom att mysa pysa med Minnu. Det är mycket för oss.

Vi hörs snart.

Hej igen!

Hoppas ni har haft en underbar halloween helg, och att det har varit lite bus och mest godis :o)

För att vara helt ärlig så har det hänt så otroligt mycket denna helgen att jag inte vet vart jag skall börja någonstans. Jag har suttit här på biblioteket ett bra tag nu och funderat över hur jag ska beskriva denna helg utan att det skall vara för osammanhängande. Men det går inte. Det finns så mycket jag vill få ut, och allt bara kommer på en och samma gång. Omöjligt att formulera så att det låter vettigt. Först nu så förstår jag den skit kassa låten till Per Gessle "Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)".

Kort förtalt kan vi säga att Minnu besteg Kebnekaise på fredag, och Mount Everest nu i dag, (läs måndag 5e). Här kommer hela helgen fast ni får det i stickords form.

Fredag 2007.11.02

• Mamma tvättar mig. Otroligt skönt. Som vanligt bajsar jag precis efter tvätten igen. Jag tycker om när mamma håller på med mig.
• De tar bort saturation mätaren från min fot. Jag behöver den inte mera. Grymt skönt, för jag blev svettig på fötterna av den.
• Blodtrycket klarar jag av fin fint. Den är lite låg, men bara när jag sover tungt.
• Kvävdioxiden (No-et) har de sänkt ytterligare. Nu är den nere på 11! Skit va jag e duktig.
• De hjälper mig "bara" med 55% av syreomsättningen. Det här börjar bli lika löjligt som M*A*S*H*. Piece of cake.
• När jag inte sover tungt, så andas jag lite själv.
• Dopamin och Addex Magnesium klarar jag mig bra utan.
• Mina fina nålar från huvudet är också borta.
• Kropp temperaturen är tillbaka, så jag har ingen feber heller. Jag frös lite, men nu är det dejligt igen.
• Jag börjar tycka om mammas mat igen. Tillbaks på 10 ml portioner.
• Det var en man i vit rock med jätte konstig kamera här tidigare idag. Han knäppte kort på mina njurar. Sen kom han och sa att han tyckte om dem. De såg fina och friska ut. Heh.
• Jag bajsar jätte mycket. Kalas.
• Mina händer, mage och hakan är lite torra. Tror att det beror på allt godis jag får. Men efter att jag blivit frisk, kommer jag få fin, mjuk, soft hud, som alla vill ta på och gosa med.
• När jag inte längre vill titta på alla de konstiga människorna i rummet så somnar jag plötsligt.

Lördag 2007.11.03

• Morsan tvättar mig igen. Tror hon tycker om det lika mycket som jag, för hon e jätte noga och håller på ganska länge. Det gör inte mig något.
• Jag bajsar ännu mera än igår. Skönt. Skönt. Skööööönt. De har satt på mig några konstiga trosor som de kallar för blöja. Helt okey faktiskt.
• Ännu flera konstiga människor som jag inte känner är här. Johan & Meryam heter de.
• Jag fortsätter att andas själv. Lite mera än igår. Jag börjar fatta att om jag vill ha mera luft så får jag klara det själv.
• I dag är jag hungrig och smaskar upp 15 ml. på noll tid.
• Jag har gått upp 463 gram och väger nu hela 3857.
• Jag mår som pannkaka och glass. Kvävoxiden är nere i 7,5.
• De tar massa prover och Dr. Joachim citerar sin kollega Dr. Alban; "d e stabilt"!
• På eftermiddagen mår jag faktiskt så där. Jag är vajig (gammal vana), men denna gång är jag på "avgiftning" från alla droger som jag fått under vistelsen här.
• De höjer Furixen lite, för jag har inte varit så duktig på att kissa idag, men jag återhämtar mig snabbt på den fronten.
• Jag fick min diagnos idag. Bla. Har jag haft kraftig lunginflammation och blodförgiftning.

Söndag 2007.11.04

• Pappa tvättade mig denna morgon. Han var nästan lika grym som morsan.
• Jag fick sitta i mammas famn för första gången! Otlroooligt mysigt. Jag njöt det i hela 3 timmar. Min mamma, hon är BÄST!
• Ännu flera konstiga människor är här. De heter Anna Karin & Fredrik. De tittar jätte konstigt på mig och gör en massa grimaser. Jag fick en massa presenter, så de är okej.
• Kvävdioxiden börjar jag tröttna på. Den är sänkt till 2 nu. Det ger ingen effekt så jag förstår inte varför de inte tar bort den helt.
• Jag andas helt och hållet själv. Jag älskar att andas själv. Mera vaken är jag också.
• När jag andas själv då kommer det in massa luft in i magen. Det tycker jag inte om. Jag pruttar mycket. Luft och mat i magen gör att jag får magknip och spyr för första gången. Det var konstigt, men jag mår toppen efteråt.
• Somnar i pappas armar, och säger hej då till söndag, och välkommen till måndag.

Måndag 2007.11.05

• Morfar Leif är på överraskande besök.
• Pappa tvättar mig och byter blöja.
• Jag vill till mamma. Får min vilja igenom (som jag vet jag kommer få igenom varje gång sen).
• Ligger hud mot hud med mamma. Hon är varm och skön. Här kan jag ligga i evigheter. Min saturation är uppe i 100 % hela tiden.
• Jag får ingen lunch idag!?!?! Tror jag har lite rester sen frukosten i magen.
• Denna "snabeln" som jag har i näsan irriterar mig gränslöst. Jag drar i den hela tiden och vill att den försvinner. Jag blir skelögd av att titta på den.
• Som tur e, så hjälper min Shirley mig med detta. Jag tycker om min Shirley. Äntligen är jag fri. Ingen mera "konstgjort" syre. Jag kan syresätta mig själv. Är trots allt 2 veckor gammal snart!
• Mamma och pappa är och shoppar lite kläder till mig.
• Jag får en super fin body som jag har på mig. Min egen första body. Jag är så fin.
• Sen ska jag ligga både i mammas och pappas famn. Jag kommer ha det så otroligt mysigt.
  
  

Ja, som ni kan läsa här, så har Minnu haft en toppen helg. Det har vi med. Om jag kan säga det så här, så tror jag faktisk att vi är någon stans mellan Stockholm och Arlanda. Det tar ett tag till innan vi kommer till Gävle, men vi är på väg iaf. De säger att sträckan mellan Sthlm och Gävle går mycket fortare och att det är mycket mera behagligare att färdas nu, pga. den nya motorvägen. Vi får hoppas att det går behagligt, fort & smärtfritt för oss också och att vi syns i Gävle om inte så länge.

Kram

05:00                    Vaknar. Kliver inte upp, bara vaknar. Simone sätter sig på sängkanten och börjar pumpa. Pumpen låter fruktansvärt så här tidigt, så det är egentligen omöjligt att sova. Men vi kan säga att jag är sympati vaken ;o) Åt andra sidan, sen när Minnu förhoppningsvis börjar amma, då blir det såna här "oregelbundna" tider, som t ex kl. 5 på morgonen. Det är bara bra för mig med att jag också är vaken, så jag sen lättare kan komma in i rutinerna. Det heter rutiner, men jag lästa i någon förälder tidning att bebisar inte har några rutiner/fasta tider för att sova/äta/bajsa etc. de första 3 mnd.

06:00                    Somnar om. Skönt.

07:30                    Vaknar igen. Kliver upp denna gången. Jag bäddar inte sängen utan "packar" ihop den. Jag sover 
nämligen på en tältsäng. Den är skön. Jag drar upp persiennerna. Utsikten är mot Sveriges största kyrkogård (jag och Simone brukar promenera genom den ibland, men vi låtsat att vi är någon annan stans, typ central park i NY) Bredvid kyrkogården ligger E4an. Det är redan köer så långt ögat kan se.

08:00                    Sticker ner till Minnu. Kollar läget. Förhör oss om hur natten har varit. Hur det är med blodtrycket, 
saturationen, pulsen, CRPet, No-et, syreomsättningen, andningen, tempen, kisseriet, bajseriet och säkert 10 saker till som jag inte kommer på när jag sitter här och skriver. Vi tvättar henne och har vi tur så har morfinet släppt lite och vi får se hennes underbara kastanje bruna ögon. Hon tittar på oss, vi på henne. Vi studerar varandra, snofsar, lyssnar. Det är som att vi ser varandra för första gången. Vi letar efter reaktioner, grimmaser. Denna första timmen med Minnu avgör egentligen hur våran dag blir. Jävlig eller bara bra.

09:30                    Äter vi frukost i allrummet. Simone äter oftast fil och flingor och dricker ett glas äppeljuice eller te, och en macka med ost/kaviar. Jag äter "några" mackor med kalkonpålägg och ost.

10:00                    Sitter på biblioteket och bloggar, googlar olika mediciner eller hur människor kroppen fungerar. Särkilt området kring lungorna är intressant läsning.

10:15                    Får sms från farsan/morsan med texten "Har ni sovit bra? Hur går det med lill flickan"?

12:00                    Matar Minnu. 2 ml åt gången, så det tar ett tag.

12:45                    Lunch. I allrummet eller på någon av sjukhusets kafeterior.

13:30                    Biblioteket igen, eller en lugn och skön promenad, eller en sväng på stan.

15:00                    Matar Minnu.

16:00                    Käkar middag. Det är skit spännande, eftersom vi får matlådor från de som kommer på besök. Aldrig samma mat, och framförallt så slipper vi tiotusenkronors frågan "älskling, vad ska vi äta idag"?

17:00                    Vilar lite. Tittar på TV. Är bara på rummet.

18:00                    Slänger i en omgång tvätt.

19:00                    Är nere hos Minnu och kollar läget lite. Stannar inte länge. Pratar lite skit med personalen.

20:00                    Brukar det oftast vara nått "bra" på TV-en.

21:30                    Raportering och byte av personal. Vi får inte vara nere i vårdrummet. Har nått med sekretess gentemot andra patienter.

22:30                    Går ner till Minnu, säger go natt.

22:55                    Säger hej då till personalen med frasen "hoppas vi inte hörs inatt"!

23:30                    Simone pumpar. Läggdags. Natta (för Dani iaf.) ZZzzzz. Innan jag somnar så tänker jag på Simone och tycker synd om henne som skall upp igen om 3 timmar och pumpa igen.

Heparin är en polysackarid av glykosaminoglykantyp som hindrar blod från att koagulera genom att aktivera enzymer som försvårar koagulering, exempelvis antitrombin. Ämnet används inom sjukvården för att göra ytor blodkompatibla och som injektion för att lösa upp eller förhindra blodproppar. Ämnet utvinns ur slaktavfall, då det förekommer i andra däggdjur, exempelvis nötkreatur. Majoriteten av heparinet kommer från gristarmar. Heparin finns inte naturligt i blodet, men däremot har de allra flesta av kroppens celler en liknande polysackarid, heparan sulfat, på cellytorna.

En modifierad form av heparin kallas LMWH (low molecular weight heparin), lågmolekylärt heparin. Denna form har längre halveringstid i kroppen och är enklare att dosera. Exempel på varumärken på LMWH: Fragmin (Pfizer), Lovenox (Sanofi-Aventis).

Morfin (C₁₇H₁₉NO₃) är ett smärtstillande och sömngivande läkemedel ingående i gruppen opioider. Namnet kommer från den grekiske guden Morpheus (grek. Morfeus) som var uppfattad som drömmens (felaktigt även sömnens) gud. Morfin isolerades först 1804 av tysken Friedrich Wilhelm Adam Sertürner. Morfin utvinns ur opiumvallmon.

Morfin har en rad effekter på centrala nervsystemet och på muskulatur. Bland annat orsakar morfin eufori och smärtlindring. Preparatet har dock en rad nackdelar, bland annat är morfin starkt vanebildande och individen i fråga utvecklar snabbt tolerans och ett fysiskt beroende. Dessutom är morfin likt barbiturater i den meningen att det hämmar andningen, och kan därmed vara mycket farligt vid felaktig användning.

Biokemisk förklaring;

Morfin imiterar kroppens endorfiner genom att binda en grupp av receptorer vid namn Opioidreceptorer, som är kopplade till ett G-protein. Detta aktiverar G-proteinet (Gi) som i sin tur överför signalen genom att hämma enzymet adenylat cyclase, vilket i nästa steg leder till lägre intracellulära halter av cykliskt AMP (cAMP). De låga halterna av cAMP stänger specifika jonkanaler i nervcellens membran, vilket gör att nervcellen inte exciteras.

Midazolam, C₁₈H₁₃ClFN₃, är ett ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner,
patenterat 1976. Ämnet är narkotikaklassat^[1]. Varunamn i Sverige är bland annat Dormicum^® och Midazolam Alpharma.

Läkemedlet finns både som oral suspention eller som injektionsform.

Midazolam används vid oro, ångest och spänning då snabb effekt önskas, till exempel i samband med operationer eller obehagliga undersökningar. Ofta används medlet som induktion till narkos. Medlet påverkar främst det centrala nervsystemet och verkar spänningslösande, muskelavslappande och ångestdämpande.

Risk för tillvänjning föreligger.

Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i centrala nervsystemet där den förekommer i en rad viktiga system som bland annat reglerar muskelrörelser, vakenhet, glädje, entusiasm, och kreativitet. Upptäckten av dopamin som en neurotransmittor gjordes av den svenske neuroforskaren Arvid Carlsson.

Nervceller som signalerar med hjälp av dopamin kallas dopaminerga. Den största ansamlingen av dopaminproducerande nervceller finns i substantia nigra som projicerar sina axon till corpus striatum. Båda dessa områden är en del av en större ansamling av strukturer som kallas för Basala ganglierna. Dopamin förekommer även i mesolimbiska systemet där det har en roll i det kroppsegna belöningsystemet. Detta belöningsystem är mål för en rad välkända droger (till exempel kokain och amfetamin) som ökar halten av dopamin genom att minska dess nedbrytning. Dopamin minskar även utsöndringen av prolaktin från hypofysen.

Dopamin bildas av aminosyran tyrosin och enzymet tyrosinas som ger DOPA (dihydroxifenylalanin). DOPA omvandlas sedan till dopamin av enzymet DOPA-dekarboxylas. Dopamin har hög vattenlöslighet och kan inte passera blodhjärnbarriären, varför substansen är ineffektiv som drog. Vid medicinering mot exempelvis Parkinsons sjukdom ges istället förstadiet L-DOPA som kan passera blod-hjärnbarriären.

Furix är kraftigt vätskedrivande läkemedel som används vid ödem, det vill säga vattenansamling i kroppen, till exempel vid hjärtsvikt. Läkemedlen kan även användas mot högt blodtryck. Medicinerna tillhör läkemedelsgruppen loopdiuretika och verksamma ämnet är furosemid. Den saltdrivande effekten av medicinen kan leda till att man får brist på kalium.

Derför får Minnu även;

Addex Kaliumklorid vilket används som tillsats till lämplig infusionsvätska vid låg halt av kalium i blodet (hypokalemi), samt

Addex Magnesium som används som tillsats till lämplig infusionsvätska vid behov av magnesium.

Prostiavs; Koncentrat till infusionsvätska. För akutbehandling av nyfödda, som är beroende av en öppen ductus arteriosus. Prostivas innehåller ett i kroppen naturligt förekommande prostaglandin. Medlet kan öppna och behålla ductus arteriosus (förbindelsen mellan vänstra lungartären och stora kroppspulsåldern) öppen hos nyfödda barn, som är beroende av detta kärl för sin överlevnad.

Noradrenalin, C₈H₁₁NO₃ är dels en neurotransmittor men även ett blodburet hormon som ökar hjärtverksamheten och höjer blodtrycket. Noradrenalin utsöndras bland annat i betydligt mindre mängd än adrenalin från binjuremärgen, men är den viktigaste neurotransmittorn i det sympatiska nervsystemet. Sympatiska nerver som går från centrala nervsystemet till hjärta, blodkärl, njurar och andra organ använder noradrenalin som signalsubstans.

I hjärtat binder noradrenalin till β₁-adrenerga receptorer, vilket leder till en rad prestandahöjande effekter på hjärtmuskulaturen. Bland annat ökar hjärtfrekvensen, slagvolymen och kontraktliteten (hjärtmuskulaturens kontraktionskraft). Blodkärl stimuleras till sammandraging och blodburna blodtrycks-reglerande hormoner utsöndras från njurar, hypofys och binjurar (angiotensin, renin, aldosteron och ADH).

Neurofarmakologiskt (dvs som kemikalie i hjärnan) har noradrenalin betydelse främst när det gäller vakenhet, aktivitet, uppmärksamhet och vid depressioner. Noradrenerg aktivitet i hjärnan anses vara sänkt hos människor som lider av depression. Detta stämmer även med att deprimerade i många fall är sjukligt trötta, passiva och lider av sänkt uppmärksamhet.

Intralipid används som energikälla vid fullständig intravenös näringstillförsel.

Vankomycin är ett antibiotika som hämmar vissa grampositiva bakteriers tillväxt genom att förhindra uppbyggnaden av en cellvägg. Vankomycin används för att behandla svåra infektioner orsakade av vissa stafylokocker som utvecklat resistens mot penicillin och andra antibiotika. Vankomycin är skadligt för njurarna och kan leda till glomerulonefrit och skador i innerörat. Därför är behandling med vankomycin ofta en sista utväg, framförallt i behandling mot MRSA.

Biokemiskt verkar vankomycin genom att steriskt hindra de monomerer som bygger upp cellväggen att sammanfogas, och har således en helt annan verkningsmekanism än exempelvis penicillin. På senare tid har även vankomycinresistens påträffats, och alltså existerar bakteriestammar som är resistenta mot de flesta tillgängliga antibiotika.

Ja och självklart så blandar jag allt detta med dropp, plasma och blod.

Här är listan med mina första kompisar.

Mina kompisar vid Gävle Sjukhus

Helena Törnblad (Barnmorska)

Göran Persson (Förlossningsläkare)

Monica (Undersköterska)

Christina (Sjuksköterska - neonatal avd.)

Elisabeth (Barnläkare)

Leffe (Barnläkare)

Mikael Krug (Kirurg)

Dr. Bäckman (Barnläkare)

Hillevi (Barnmorska)

Helena Tennvann (Barnmorska)

Sara (Ambulanspersonal)

Per (Ambulanspersonal)

Några killar med blåljus från Stockholms Polisen.

Mina kompisar vid Astrid Lindgren Barnsjukhus

Shirley (Sjuksköterska)

Jessica (Undersköterska)

Åsa (Sjuksköterska)

Lotta (Sjuksköterska)

Elaine (Barnsköterska)

Elisabeth (Sjuksköterska)

Daniel (Undersköterska)

Jimmie (Undersköterska)

Urban (Anestesi läkare)

Peter L. (Anestesi läkare)

Björn (Anestesi läkare / Sektionschef)

Bettan (Sjuksköterska)

Palle (Chef ECMO avd.)

Ninna (Anestesi läkare)

Jessica (Barnmorska BB KS - avd C13)

Petra (Sjuksköterska)

Håkan (Hjärtspecialist)

Ulf (Hjärtspecialist)

Jasmin (Undersköterska)

Pernilla (Sjuksköterska)

Pia (Sjuksköterska)

Runo (Anestesi läkare)

Johanna (Barnmorska)
Annika (Sjuksköterska)
Sissy? (Undersköterska)

Katharina (Sjuksköterska)

Eva (Kurator)

Det ni!

p.s. Så mycket lugnande och morfin jag får så har jag säker glömt några eller skrivit fel befattning på vissa av de nämnda. Hoppas ni har förståelse för detta. d.s.

I dag (fredag 2/11) har Simone hjälp till jätte mycket. Först har hon tvättat go pia, sen tvättat igen (eftersom Minnu bajsade en svart insjö) och efter detta så matade mamman sin dotter. Mera om denna upplevelsen får Simone berätta om. Hon är och följer Sabina till Centralen. Sabina åker hem idag. Jag valde att stanna.

Som sagt mera om detta får Simone skriva om. Men kom ihåg att idag är det fredag, och imorgon helg. Helg = Biblioteket stängt, dvs. ingen tillgång till dator. Så förtvivla inte, ni får läsa mera efter helgen.

Kram och trevlig helg på Er.

Lite roligt info om 23 oktober. Dagen da jag blev född.

2007 - Minnu Kazazic är född.

2001 - Apple Computer lanserar iPod, världens andra revolutionerande portabla musikspelare efter Sony Walkman

1940 - Pelé, brasiliansk fotbollslegend född

1963 - Thomas Di Leva, svensk musiker är också född 23 oktober

1964 - Robert Trujillo, amerikansk bassist, för nuvarande i Metallica

Namnet Minnu härstammar från persiska namnet Minu som betyder "himmelriket, paradiset". Vi har fått höra att namnet även betyder en blomma, men det har vi inte kunna bekräfta.

                                                

P.s. Happy Halloween. Jag är utklädd till ett fartyg med massa slangar och annat rekvisita som ger olika ljud då och då. D.s.

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med mörkt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst miljoner år
på denna enda minut.

Jag är så tacksam för
att jag fått möta dig.
För du är speciell
och värdefull för mig.

Det som gör dig unik
finns i ditt sätt att vara,
din styrka och ditt mod
och allt som du har klarat.

Den kärlek som finns
i omtanken om dig
ger lärdom om hur vi
ska vara mot varandra.

Du är en liten bebis
man lätt kan hålla kär.
Så tack för att du finns
just sådan som du är.

Onsdag 31/10

Minnu har varit lite stressad senaste dygnet. Blodtrycket samt saturationen har varierat, både under natten och nu på morgonen. Hon är fortfarande känslig på sugningen, vändningar, oss och våra beröringar. De har ju trappat ner medicineringen av vissa mediciner (bra!) och resultatet är då att hon reagerar mera på omgivningen (dåligt!). Men det är väl så här det är under behandlingstiden. Det är som foxtrot, 2 steg fram och 1 tillbaks, för alla Er danskunniga där ute.

Annars får vi besök i dag. Moster Sabina samt kompisarna Sussa & Fredrik (som själv väntar barn om 3 veckor) kommer på besök. Det skall bli riktigt roligt att träffa de.

Eftersom Minnu fortfarande är lite "vajig" och vi (allihopa) inte får träffa henne, bestämmer vi oss att åka in till stan en sväng. Bara strosa runt och se "normala" människor.

1 timme senare (centrum ligger 2,4 km från sjukhuset!) hittar vi äntligen in till centrum. Men grejen är att vi inte skall till centrum utan söder. Sussa ville hit, på söder alltså (för här finns så många annorlunda affärer). We couldn´t care less. Vi var bara nöjda att vara med dom, och vara ute å andas frisk luft.

Tiden gick och jag å Simone kände paniken och ångesten (över att inte fått träffat Minnu på flera timmar) krypa i oss. Men ni måste inte tro att jag inte hade koll. Jag ringde självklart och kollade läget, så vi visste att hon hade gått upp i saturationen (cirkulationen), hade bajsat och kissat en hel del, och blodtrycket hade stabiliserat sig igen. Men ändå kände vi paniken och ångesten. Det är väl så här det känns att vara nyblivna föräldrar.

Kl. 19:00 var återigen på sjukhuset, och på ett sjukt samtidig absurd sätt kändes det skönt och tryggt att vara tillbaks på ett sjukhus. Vi (allihopa) fick träffa lilla stjärnan. Moster grät en skvatt och Sussa & Fredrik var lättade av åt äntligen fått se henne.

Förövrigt har hjärtdoktorn varit och gjort en ultraljud undersökning (av hjärtat då). Och konstaterade att allt såg fint ut. Han valde att ta bort Prostivas medicinen. Yes ännu 1 läkemedel mindre.

I morgon har de lovat att vi skulle få tvätta lill rumpan, så vi la oss tidigt, och somnade skönt.

Tisdag 30/10

Idag blir vårat lilla paradis 1 vecka. Tänk så snabbt tiden går!
Timmarna och dagarna går och vi har funnit oss till ro här i Sthlm, all personal är helt underbar och de tar så väl hand om vårat hjärte guld. Idag har vi fått hjälpa till och mata henne genom sonden för första gången, det var mycket stort för oss och vi måste självklart knäppa en massa kort på detta stora ögonblick :)) Hennes mage klarar maten bra och nu får hon hela 8 ml/3 h, jämfört med igår som var 2 ml/3 h.

Hon har ju varit lite upp och ner i sina värden och tryck när hon har blivit tvättad, vänd, sugning av slem etc. men det verkar som om det börjar ge med sig och hon blir mer och mer stabil. Läkarna har sänkt på noradrenalinet för att hon börjar få så pass bra tryck själv och planerna är att ta bort det helt. Hon har även fått sin första dos med viagra idag (JA, ni läste rätt.) som ska ersätta NO, tydligen är det bättre biverkningar av viagra. Hennes CRP är nere i 22 ml/l vilket betyder att infektionen håller på att ge med sig, för ett par dagar sedan var den uppe i 179 ml/l.

(CRP används som en biomarkör för att påvisa inflammation. Att mäta nivåerna av CRP har visat sig pålitligt för att att bestämma sjukdomsstadium eller effekten av en behandling. Mätningen genomförs med hjälp av blodprov som analyseras i ett medicinskt laboratorium. Virusinfektioner tenderar att ge lägre CRP-nivåer än bakteriella infektioner).

Jag och Dani mår också bättre och bättre för varje dag som går, vi är hoppfulla och är så lyckliga över våran lilla tjej. Jag har fortfarande inte fattat att jag har blivit mamma. Man har liksom gått omkring i en dimma och bara oroat sig. Nu har vi äntligen börjat slappna av och får sova och äta ordentligt. Jag är så tacksam över att vi har varandra i denna svåra situation och jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan min prins. Han är en klippa!

Tack till alla er som tänker på oss. Vi blir oerhört glada av alla sms, telefonsamtal och inlägg. Tyvärr så har vi inte hunnit svara till er alla men jag hoppas ni har förståelse. (Vi är stendigt i farten)

MÅNGA KRAMAR FRÅN FAM KAZAZIC/ENBERG

Måndag 29/10

Vi vaknade tidigt som vanligt, Dani gick på biblioteket och jag gick ner till Minnu. Precis när jag kom, hade de tvättat henne och hon hade öppnat sina ögon. Jag blev helt lyrisk och tänkte att äntligen ska jag få se hennes nötbruna ögon igen. Men icke sa nicke, doktorn tyckte inte om att hon hade vaknat till och blev uppstressad, hon beordrade snabbt att ge henne mer morfin och sömnmedel. Hon somnade igen på bara ett par sekunder. Ack så typiskt. Går fortfarande och grämjer mig över att jag missade att se hennes ögon. Det är trots allt 6 dagar sedan sist gång jag såg dem...

Andra gången vi var ner till henne så var det en man där med en väldig maskin... Det visade sig att han (Ulf) var där för att ta ultraljud på lillans hjärna. (Anledningen var att se om hon hade några blödningar och att hjärnan inte hade svullnat). Vi sa till honom att han gärna fick berätta under undersökningens gång om vad han såg, i 20 minuter stod vi där och väntade på att han skulle säga något. Jag kände hur paniken växte i mig när han bara stod där med sin jätte maskin och mätte och knappade in en mängd olika siffror. När han var färdig vänder ha sig om och säger 5 ord :

- Det här såg bra ut!!!





Jag svimmade nästan av lättnad, en sak mindre att oroa sig över. Det sista hon behöver är ju fler åkommor.

Annars blir hon fortfarande ganska stressad när de håller på att grejar med henne men är stabil för övrigt. Hon reagerar positivt när vi är där och pussar på henne. Hon rör lite på sig och uppfattar när vi pratar och sjunger till henne. (Imse Vimse spindel är en populär låt)...

Mina föräldrar dök upp ganska tidigt. Deras flyg går halv 2, så de vill ha lite mera tid med oss/Minnu innan dess.

Farfar gör riktiga framsteg i dag han också. Han tar på Minnu, känner på henne. Underbart!

Vad det gäller Minnu, så har även hon gjort framsteg. Gigantiska sådana! Hon är mera aktiv. Kissar bra, och de har sänkt syreomsättningen ännu mera. Nu är den nere i rekordlåga 55%.

Det ser även ut till att antibiotikan börjar ge resultat. Infektionen är mildare. Vet inte exakt hur mycket men, huvudsaken att det börjar ge sig. Spelar ingen roll hur mycket, men att det är på rätt väg. (Det mäts i ml. per liter).

F.o.m. i dag klarar hon att hålla kroppstemperaturen själv. Hon är mycket finare i färgen. Obeskrivligt skönt, känns det. Resultatet av detta blir att de väljer att ta bort värmemadrassen. Den behöver hon inte mera!

Dränaget som de satte dit för att få ut luften bakom lungorna har de tagit bort nu. Imponerande starkt gjort Minnu, med tanke på att det bara är 2 dagar sedan detta hände.

Allt detta låter som att Minnu nästan är helt frisk, i alla fall på god väg. Så är inte fallet, men för oss är minsta lilla grejen, som t ex att de har sänkt syren med halv %, ett jätte stort steg framått. Hon är fortfarande känslig, särkilt när de håller på med henne, vänder på henne, tar prover, suger upp slem eller liknande. Hon reagerar t ex vid att hennes blodtryck höjs, eller att de måste öka syreomsättningen för ett tag osv.

Men som sagt, vi tar med oss minsta lilla positiva sak som händer för varje dag.

Svullnaden på ögonlocken har gått ner. (Hon har haft mycket vätska i kroppen). Nu ser vi hennes långa, söta ögonfransar.

Precis som pappas :o)

I dag (läs lördag 27/10) flyttade vi till föräldrar våningen. Här finns inga ronder, inga läkare, ingen medicinsk utrustning. Fast vi har varit här i 4 dygn så kommer vi aldrig att vänja oss till sjukhus. Det är så skönt att slippa se/höra alla skrikande nyfödda (det är så svårt när vi inte har vår tjej hos oss), alla läkare, sjuksköterskor etc.

Föräldrar våningen är för föräldrar som inte har boende i Stockholm. Här finns 16 rum (inkl. badrum, TV, byrå, garderob, och skönare sängar). Det finns en kök, stort allrum, med matplats, och flera soffor. Det finns också tvättstuga med torktrumma och torkskåp. Alla hygien produkter är gratis (tvål, toapapper, tvättmedel, rena sängkläder, handdukar etc.). Ända vi måste stå för själv är mat. Så ta med Er matlådor när ni kommer på besök! Vi behöver de, och Ni kan stimulera känslan av att kunna hjälpa till. Här är det fritt fram att ta i mot besök. Ni är välkomna allihopa.

Apropå mat så har vi tillgång till kylskåp och frys. Tror mina föräldrar missuppfattade detta en aning, när de kom med 5 fulla mat kassor. Å herregud, det är så typisk pappa. Jag skrev att de kan köpa med sig 1 mjölk, smör, ost, rökt kalkon och bröd, men nej da. Ja, ja, efter ett bra tag fick vi in grejerna i kylskåpet. (Det är 3 kylskåp på 16 familjer).

Nu är det eftermiddag och vi är nere hos Minnu. Farmor knäpper massa kort, filmar, skapar minnen. Minnu rör på sig så mycket. HON rör på sig. (för andra är detta självklart). Hon rör på händerna, fötterna, sträcker på sig, rör lite på läpparna. Hon är lite mera vaken (är fortfarande sövd, ögonen är stängda, men hon är lite mera närvarande). Hon hör oss och reagerar på våra röster. Inte på det vi säger till henne, men våra tonlägen. Hon blinkar lite (flörtar med oss) Det är så stort. Lycka och glädje är rätta ord. Och precis när farmor och farfar är här också. Detta kommer att göra det lättare för dom att kunna åka hem. Väl vetande att hon börjar piggna till lite. Läkarna har också minskat på syretillförseln. Den är nere i 75 % (den har varit uppe i 100 %. Denna maskinen fungerar på det sättet att det är maskinen som styr allt gällande Minnu´s andning. Om Minnu klarar av att andas 20 % själv då tar maskinen över de resterande 80 %. Om hon inte kan andas själv, då gör maskinen det åt henne. Den är en komplement kan vi gott säga.) Så nu när syretillförseln är nere i 75% så vill det säga att Minnu själv omsätter en del av syre. Great success!

Pulsen har gått ner till 147 (vilket är bra, eftersom hon under hela graviditeten har legat på 147). Blodtrycket har de också fått ner något. Hon har hög feber (39,9) men detta är inte som hos vuxna. Här är det läkarna som reglerar Minnu´s kropps temp vid hjälp av värmemadrass och något som liknar ett solarium, som ger värma från ovan också. Tempen fick de ner bara på en kvart. Infektionen har de fortfarande inte koll på, men hon har fått en bredare antibiotika som de hoppas lokalisera infektionen. Om denna antibiotikan inte hjälper, kommer de att sluta ge mediciner mot infektionen och istället odla fram dessa bakterier. Då kommer de kunna lokalisera infektionen och starta om medicineringen mot mera specifikt område där infektionen finns. Allt klaffade, för första gången.

Senare mot kvällningen sitter vi på en pizzeria och äter. De har skit go pizza! Det är mysigt och framför allt avkopplande. Vi diskuterar inte så mycket kring Minnu´s situation. Utan njuter av att det sakta men säkert börjar gå framåt.

Det blir lite mera fotografering och mys pys med Minnu, innan vi lägger oss. Nöjda, mätta, och stolta över hennes framsteg.

Fredag 26/10

Efter en god natt sömn, känner jag på mig att det kommer bli en "toppen" dag. Innan frukost sticker vi ner till Minnu för att önska henne en go morgon. Hon ser avslappnad ut (kanske fel ord att använda men det gör hon faktisk). Harmonisk på nått sätt.

Efter frukosten är vi på rummet. Simone ligger på sängen, löser lite korsord, jag skriver dagbok. Det är ganska lugnt. Vi går till biblioteket och startar en blogg för alla er som är nyfikna på hur Minnu mår, hur vi mår och vad det är som händer.

Efter detta väntar vi bara på farmor och farfar som kommer på besök från Norge.

Precis när de kommer in på rummet och vi har kramas klart, så ringer de från vårdrummet på BIVA. Det är Shirley. Hon pratar med Simone och säger att Minnu har haft en liten kris men att de har läget under kontroll. Glädjen över att bästeförälderna är här, blev kortvarig.

Det som hände är att läkarteamet vid lunch flyttade Minnu till en annan respirator (för att hon var mogen och stark för det). Men grejen är att Minnu inte tyckte om detta så mycket. Denna respirator blåser upp lungorna och skakar dom. Meningen är att lättare lösa upp vätskan i lungorna, som igen skall bli lättare för Minnu att få upp. Få upp denna skiten (bokstavligt).

Efter någon timme i "nya" respiratorn, så kom Minnu på att "det här tycker jag inte om". Eftersom respiratorn skakar lungorna så stör det tuben som går igenom näsan och som ligger precis ovanför lungorna. Genom denna tub får hon syre. Som sagt, skakningen störde tuben (det är vanligt att den flyttas lite). Men i Minnu's fall flyttades tuben hela vägen upp till struphuvudet i luftstrupen. Detta resulterade då att hon fick luft bakom lungorna och att lungsäcksvävnaden sprack! (varje lunga omges av en säck med dubbla väggar av bindväv, och det är detta som är lugnsäcksvävnad.. med andra ord en tunn ballong som håller ihop lungorna).

Jag märker hur mina föräldrar försöker få oss på andra tankar, men vi kan inte! Orkar inte! Kan inte tänka på något annat.

4 timmar senare fick vi träffa en läkare (Björn Larsson) som sa att de lyckades få ut luften med hjälp av en dränage. Minnu är också flyttad tillbaks till sin "gamla" respirator. Hon har lugnat ner sig (inte konstigt efter å ha fått en rejäl dos med lugnande). Han förklarade proceduren och vi fick prata lite mera öppet med honom. Jag frågade om andra organ har tagit stryk efter detta. Om hon har tillräckligt med vita blodkroppar? Hur hennes immunförsvar är? Hur han skulle beskriva tillståndet? Är det kritisk, men stabilt? Instabilt? Hur var det med infektionen? Kissar/bajsar hon som hon skall? Etc. Björn sa, immunförsvaret är bra, hon har massa vita blodkroppar, att hon är allvarlig sjuk i lungorna, inget annan tyder på att något annat organ har skadats. Hon kommer att bli bra, men det tar tid.

Ursäkta vad sa du? Sa du att hon kommer bli BRA!?

Ja, Minnu kommer att bli frisk, men att vi måste ha tålamod. Ha, ha, vi har hela denna världens tid, vi har inte bråttom, vi skall ingenstans sa vi. Efter detta granskade och analyserade vi Björns utsago. (att Minnu kommer bli frisk). Konklusionen av våran analys, blev att läkarna måste vara säkra på sin sak, när de kan säga en sådant redan nu. Vi var överlyckliga.

Kl 18.30 fick äntligen farmor och farfar träffa sin lilla diamant. Farfar är lite svimfärdig och i början står han för det mesta och gömmer sig bakom medicin armaturen. Farmor är åt andra sidan bara så lycklig av att ta på sitt efterlängtade barnbarn. Hon ser verkligen till att må bra. Det släpper efter ett tag för farfar också. (Efter att han hade frågat om allt, inklusive skrivit upp alla mediciner som han igen skall rapportera till sin läkare kompis i Trondheim). Men det är väl hans sätt att ha någon typ av kontroll. Hos pappa är kontroll = lugn, så det gjorde ingenting att han ifrågasatte allt de gjorde. Det är bara bra.

Simones pappa kom på besök idag (läs torsdag 25/10). Morfar Leif som i början inte ville komma och se lilla Minnu i all sin super spaciga utrustning. Han var lite rädd. Men när han väl fick se henne blev han förälskad. Det är skönt att ha honom här. Träffa en annan människa förutom läkare eller sjuksköterskor. Prata om nått annat.

Simone är uppe å går lite själv, vilket är positivt överraskande tycker alla. Men de som känner Simone väl, vet att hon har en väldig hög smärtgräns och att hon är ganska så bestämd av sig. Hon skall upp å gå, och så blir det! Hon har även kommet i gång med pumpningen av bröstmjölk. Det är inte mycket, men en droppar här och en droppe där blir till en hel måltid i slutändan.

Vi fick träffa en kurator som heter Eva Alfredsson. En super go liten kvinna, som är hjälpsam med vad än vi behöver. Alla praktiska saker så som papper till försäkringskassan, moderskapsintyg, och allt annat som vi inte tänker på, kommer hon fixa. Vi behöver inte oroas över det också. Skönt.

Även en av läkarna fick vi träffa. Hans namn är Peter Larsson. En kille som har haft jour när Minnu dök upp och som har varit på jobbet sen hon kom innanför dörren på BIVA. Han förklarar att tillståndet till Minnu är instabilt. Det är för tidigt att säga något mera konkret än att hennes lungor är väldigt sjuka. Röntgen visar att det är bara en massa vitt i lungorna (ena lungan är mycket sämre en den andra). Hos friska människor så är det ganska svart inuti, dvs. lungorna är fulla av oxygen. Hon kan även inte omsätta så mycket syre själv, så de hjälper till med detta. Pga. dålig syreomsättning så får har hon dålig cirkulation i kroppen. Blodtrycket är för högt i lungorna, samtidig som de misstänker en infektion, men som de inte kan lokalisera än. Konsekvensen av allt detta är att även pulsen är för hög. Den är uppe i 190! Finns det nått som är bra? Jo, Minnu är såpass stark att hon ännu inte behöver denna ECMO behandligen.. inte än iaf. (ECMO - Extra Corporeal Membran Oxygenering - det vill säga syresättning utanför kroppen genom ett membran). Det kommer att bli en lång resa till Minnu's tillfrisknande. Han sa även att det är viktigt för oss at försöka skapa oss rutiner i vardagen. Jag kände att jag var tvunget att fråga frågan alla föräldrar inte törs ställa. Kommer det att bli några men? Som sagt jag var tvunget att ställa den frågan, även fast jag inte "oroade" / tänkte på det just nu (bare hon överlever var det ända jag tänkte på), men något i kroppen sa att jag måste veta. Peter såg lite förvånad ut att jag frågade just detta (som sagt eftersom han tydligen inte är så van att få denna fråga). Men som allt annat så var det tydigt att säga något om. Men hans erfarenhet säger att barn har en otrolig förmåga att återhämta sig överraskande bra.

Eftersom vi inte får veta något mera i dagsläget, än att Minnu är väldigt sjuk, så är det bara att finnas här för henne och hoppas. Hoppas på det bästa i slutändan.

Vi lägger oss utan att gråta.

Hej igen. Eftersom vi bara har tillgång till datorer genom sjukhusets bibliotek (som har stängt på helgerna) så har vi inte haft möjlighet att uppdatera Er och samtidig lindra Era bekymmer. För gud vad duktig Minnu har varit och så bra hon gör det. Läkarna säger att vi måste ha tålamod och att detta handlar om mikroskopiska framsteg, men för oss så är det dinosariesteg, bara hon lyfter handen, eller rör på munnen. Mamma och Pappa är väldig stolta.

För att få en helhets bild på allt så har vi tänkt sammanfatta alla händelser hittills, och vi börjar med fredag den 19e då vi var på kontroll hos barnmorskan för sista gång.

Fredag 19e okt. kl. 08:40, befann vi oss på den sista kontrollen på förlossningsavdelningen i Gävle. Vid hjälp av ultraljud skall barnmorskan mäta mängden på fostervattnet, samt magen på bebisen. Barnmorskan är nöjd med det hon fick se. Det är jätte mycket fostervatten, med tanke på att vi är gravida i 42a veckan (2 veckor över tid) samtidig som magen på bebisen mäter 117 mm från ryggraden till magen (allt över 115 mm är bra). Fostervattnet är rent och fint och inga synliga fel. Vi fick ny tid, på tisdag 23e. Ja ha, då är det bara att möta upp och försöka njuta av helgen så mycket som möjligt. För varje dag som går är vi allt närmare att se våran lilla prinsessa, som kommer att regera våra liv i en bra tid framöver. Helgen kom och gick utan några större tecken på att det snart är dags.

Måndag 22a okt. kl. 22:00 händer det nått. VÄRKARNA sätter igång! Yeah, nu kör vi, NU skall vi förändra våra liv för alltid älskling!
I början är det allt från 10-13 min mellan värkarna, och de varierar kraftigt. Oregelbundna, kraftiga och långdragna värkar. Värkarna håller i sig upp till 4 min. (Dani har en timer så vi vet exakt :o). Vi larmar förlossningsavdelningen vid Gävle sjukhus, och får besked att vi skall höra av oss igen när det är 5 min mellan verkarna. Simone tappade upp ett skönt varmt bad innan hon kom och la sig. Värkarna är fortfarande hemska. Simone är jätte duktig på att koncentrera sig på andningen, och tar en värk i taget. Vi skall även försöka vila som mycket som möjligt för vi har en lång dag framför oss. Yeah right tänker vi, vila nu när allt kan hända och det är bara början. (Men man behöver inte be Dani 2 gånger innan han ligger och snarkar)! Lite sömn skall det nog bli tänker vi, medan Dani masserar Simones rygg när varje värk sätter igång. Simone känner sig lugn och hanterar värkarna bra.

Natten går med dessa fortfarande oregelbundna men kraftiga värkar, och fortfarande är det inte mer än 8-10 min mellan värkarna. Men herregud, kl. är 04:45, hur långdraget skall detta bli. Men inom bara 1 timme så händer det nått. Det är som att trycka på en knapp. Värkarna är nere i 4-5 min mellanrum. Igen så ringer vi in och blir välkomnade till förlossningen. Kl. är 05:45.

En kvart senare är vi på sjukhuset, och blir omhandtagna av barnmorskan Helena Törnberg. Jätte trevlig tjej, med glasögon och lockigt hår. Vi märker direkt att hon låter OSS bestämma hur vi vill ha det, våra premisser. Precis som vi vill ha det, vilket är bra, för detta är vår förlossning, våra minnen!

Simone kopplas till en CTG maskin som bla. mäter värkarbetet och fosterhjärtljud. Detta är för att snabbt upptäcka foster som kan ha syrebrist. Blodtrycket till mamman mäts också. CTG skall de mäta i ca 20-30 min. Efter ett tag kommer Helena tillbaks och informerar oss att hon inte är så nöjd med bebisens kurva. Därefter gör Helena en klinisk undersökning på Simone. Hon känner med händerna utanpå magen för att bestämma hur barnet ligger. Helena gör en vaginalundersökning för att bedöma livmoderhalsens mognad och öppningsgrad. Simone är 4 cm öppen! Jag skickar sms till Ulrika som säger att det kommer gå snabbt!

Oj, vad duktiga vi är, som inte kom in för tidig (med risk för att bli hemskickade). Detta kommer att gå bara på någon timme (vilket det gjorde, men det visste vi inte då). Snart skall vi få hålla i våran bebis och till helgen skall vi på en lång promenad och testa nya kärran. Vi planerar för oss själva. Vi säger inte mycket (är oroliga för bebisens kurva) men jag vet att vi båda har fullt upp med planeringar inför mysigaste helgen ever.

Vi blir flyttade till ett förlossnings rum där de fortsatte att mäta denna CTG kurvan. Värkarna är fortfarande efter "oss".. hm, Simone rättare sagt, men efter goda råd från flera håll, speciellt från Dani's kära kollega och goda vän, Ulrika, ropar vi efter epidural- (en bedövning som lindrar smärtan vid värkarna, med andra ord ett himmelrike för de gravida). Simone säger att detta är det bästa hon kunde ha gjort just här och nu.

Jag glömde att säga att vattnet fortfarande inte har gått, för Er som undrar om det. Helena hjälpte oss med att sticka hål på hinnan så att vattnet kunde komma ut. Det kom ut en hel del vatten faktisk, men det var fel färg på det. Det var brunt. Bebisen hade bajsat i vattnet (måste vara någon gång efter sista kontrollen). Detta berodde på att bebisen var stressad.

Förlossningsläkaren (vems namn är Göran Persson!!!, en inhyrd läkare från Avesta) vill därför mäta pH värdet (blodets surhetsgrad) på bebisen. I 2-5 fall av 100 behöver man, pga avvikelser på CTG-kurvan, ta ett litet blodprov från barnet via slidan (skalblodprov, en nål sticks upp i barnets fontanell). Vanligtvis har man mätt pH för att avgöra om barnet har syrebrist. Vid misstanke om syrebrist efter provtagningen väljer doktorn vanligen att påskynda förlossningen genom sugklocka/tång eller avbryta pågående förlossning och göra kejsarsnitt (som det blev i vårat fall). Dr. Göran Persson bestämmer snabbt att bebisen inte kommer klara av den pågående förlossningen, utan vi är tvungna att göra ett kejsarsnitt. Nu är kl. 12:00.

Kl. 12:20 är vi nere i operationssalen, klara för ett akut kejsarsnitt. I salen finns det förutom oss 2 livrädda små rådjur, 1 förlossningsläkare, 2 anestesiläkare, 1 anestesiskötare, 2 barnmorskor, 1 undersköterska, 2 sjuksköterskor och 1 barnläkare.

Kl. 12:42 är HON född. En tjej (precis som jag trodde). Skriker gör hon också. Detta är en stor lättnad för oss. Båda vi gråter av lycka. Jag bölar ett helt hav. Simone blir kvar på operations bordet för att göra en till operation! En tunntarmsoperation, nämligen. Den har fått sammanväxningar med livmodern (sen tidigare ingrepp). Själva ingreppet tar 1 timme och 20 minuter allt i allt (viktigt att säga är att jag är helt ovetande om detta, utan detta berättar Simone efteråt.... ja samt att Simone bad om att titta på sin egen operation, vilket hon fick) Bisarrt men spännande tycker många.

Barnläkaren tar hand om lilla Minnu och konstaterar att hon mår bra, förutom några mindre andningsbesvär (vilket är vanligt på barn som har bajsat i fostervattnet).





Efter att jag har bölat klart, följer jag med min vackra flicka upp till förlossningen igen. Minnu blir vägt, mätt och tvättad. Och det är nu undersköterskan (vilket namn vi inte minns) upptäcker att nått inte stämmer. Hon larmar personalen och informerar om detta. Minnu är lila i färgen och har svåra andnings problem. Speciellt är det utandningen som inte fungerar. Koldioxiden samlas och stannar i kroppen. (Detta är inte bra)! Barnläkaren kommer igen och suger nu upp en massa brun vatten från Minnu's magsäck. Minnu blir skickad vidare till neonatalvårds avdelning vid Gävle sjukhus för närmare koll. Efter alla blodprover och närmare undersökningar väljer läkarna att lägga lilltjejen i en kuvös liknande en säng och ge henne CPAP och syrgasgrimma (ett andnings- hjälpmedel som gör att man skapar ett högre atmosfäriskt tryck i lungorna, vilket gör att alveolerna inte faller ihop under utandning). Senare blir det konstaterat att Minnu har svårigheter att andas ut, på grund av för mycket skitigt vatten i lungorna.

Medan allt detta pågick så ligger Simone fortfarande nere på uppvakningen. Simone vet ingenting hur det är med Minnu. Jag vet heller inte hur det är med Simone. Vi är alltså ovetande om varandras situationer.

Eftermiddagen (nästan kväll) kom och äntligen kan Simone förenas med mig och hennes lilla prinsessa. Hon är fullt påverkad av morfin och är sängliggande. Simone fick hålla sin älskling i 5 väldig korta minuter. Barnläkaren, Elisabeth kom in och informerar oss om läget, vad som har hänt och att Minnu kommer att ligga kvar på neonatalvårds avdelningen för övervakning. Undersökningen av moderkakan samt navelsträngen såg jätte bra ut. Inget tyder på syrebrist, eller andra komplikationer under graviditeten. Det var skönt. En sak mindre att oroa sig för.

Helt utmattade och väldigt oroliga, går vi till vårat rum på BB. Vi gråter, av glädje för att ha blivit föräldrar, samtidig gråter vi av "sorg" och oro. Tröstar varandra och gråter ännu mera. För första gången under denna resa, känner vi den känslomässiga berg och dal banan. (Inte roligt). Simone får smärtstillande när hon har ont, vilket är varannan timme. Lite sömn blir det den natten. Det blir väl 10 minuter här, en kvart där etc. Vi ligger och alla möjliga tankar flyger i våra huvud. Jag hoppas att Elisabeth INTE kommer ringa eller dyka upp på rummet mitt i natten.

Kl. 04:30 knackar Elisabeth på dörren och ger oss beskedet som vi inte vill höra. "Minnu har blivit mycket sämre. Hon skall fraktas till Astrid Lindgren sjukhuset i Stockholm eftersom vi i Gävle inte kan ge henne den behandlingen som hon behöver. Den behandlingen heter ECMO (Extra Corporeal Membran Oxygenering - det vill säga syresättning utanför kroppen genom ett membran), så för att vara på säkra sidan så har vi valt detta". Simone är gråtfärdig och jag spyfärdig. Äsch vilken känsla jag fick där och då.

Eftersom Simone är sängliggande så kan hon inte följa med ner till Minnu (för att säga hej då). Jag sätter på mig kläderna och följer med Elisabeth ner till avdelningen där Minnu befinner sig. Jag kommer faktisk inte i håg så mycket. Är väl i chock. Göran Persson kommer fram och pratar med mig, men jag lyssnar inte, ignorera honom totalt. Inte för att vara oförskämd mot honom, men jag är arg (igen inte på honom). Jag är arg för att detta är så jävla orättvist. Vad har denna lilla tjejen gjort för fel, så att hon måste igenom en massa smärta!?
Billion tankar om allt möjligt. Kommer hon klara sig? Stackars Simone som ligger där uppe alldeles själv och är helt ovetande! Kommer Minnu klara av transporten? Tänk om de råkar ut för en olycka på vägen? Kan jag följa med? Samtidig så ville jag inte lämna Simone! Usch Usch Usch. Som sagt jag minns inte så mycket, eller vill inte minnas kanske.
(Minnu skulle flygas ner till Sthlm med hjälp av helikopter, men självklart var det mycket dimma så den inte kunde lyfta. Transporten fick ske med ambulans och polis eskort från Arlanda).

Kl. 06:10 kommer de iväg med vårat allt. Vårt lilla paradis.

Tillbaks på rummet på BB ringer vi våra nära och kära och berättar vad som hade hänt. Tröst får vi, men har inget minne om vad någon sa faktisk. Vi får ordnat med transport från Gävle till Stockholm. 2 trevliga ambulans skötare skjutsar oss ner till KS (Karolinska Universitets Sjukhus). Nu är kl. 11:00. Vi kommer alltså 3 timmar efter Minnu.

På BB avdelningen på KS är det fullständigt kaos. Alla grejer, stolar, sängar, what not, står ute i korridoren. De sanerar hela avdelningen. Personalen springer hej villt. Det är ungefär 1 miljon städare här, vårat rum är inte klart. Precis vad vi behöver. Vad mer, tänker jag.

2 timmar senare får vi äntligen träffa våran älskling. Hon är inkvarterad på BIVA (Barn Intensiv Vårdsavdelningen). Här är det också fullt kaos med 3-4 läkare som springer ut och in från rummet, lika många sjuksköterskor, för inte att nämna alla tuber, slangar och pipiga maskiner som finns här. En efter en kommer läkarna till oss och berättar om sina specialområden, hur det ligger till och vad de har gjort. Jag står där, Simone ligger i sängen, och ser ut som 2 nickande apor. Fattar nada. Är detta som de säger till oss bra eller dåligt? Vad betyder saturation? Vad!? Sa han No2 eller var det CRP! Var det högt eller lågt? Vilket är bra, högt eller lågt? Blodtrycket låg på 50 i mapp!?? Hmmm? Det blir fort för mycket. Vi bestämmer oss för att gå upp på rummet och gråta lite. Förutom miljontals med sms och telefon samtal från alla Er, var det enda vi hade. Vi kan inte tacka Er nog. Som tänkte på oss i våran svåra situation, och som bad för oss.

Efter å ha lugnat ner oss lite och fått i oss lite mat (en macka med ost och gurka, och Simone fick sin portion dropp) gick vi ner igen. Nu var det lite lugnare, och äntligen får vi lite tid tillsamman med Minnu. Det är hemskt att se alla tuber och slangar tillkopplat till hennes kropp. Hon har 2 tuber i varsitt näsborr. 1 för syre och 1 för näring. Hon får 10 olika mediciner. De mäter EKG. Hon har nått blått på höger hand och vänster fot. Hon får dropp, blod samt plasma samtidig som hon är kopplad till 3 olika maskiner. Det ser nästan ufoaktigt ut. En "sapceship" och Minnu som ända passagerare. Det gick ganska fort över ändå. Snart såg vi bara henne, hennes mörka hår, hennes gulliga läppar och näsa, och STOra fötter. Vi var där ett bra tag, och frågade en massa frågor om alla mediciner, maskiner, vad alla siffror betydde och allt annat som var nytt för oss. Men igen, man frågar och får ett svar som egentligen inte säger en så mycket. Vi var där ett bra tag, innan vi gick och la oss. Hoppas hon klarar av natten utan några större bekymmer och att mobilen inte ringer.

Hej allihopa.

Nu har vi skapat en blogg där ni kan gå in och läsa vad som händer med våran prinsessa Minnu, hur hon mår, hur vi mår, och förhoppningsvis snart få se lite kort på henne. Meningen är att vi skall kunna uppdatera bloggen varje dag, men vi får se vad möjligheterna och orken tillåter.

Just nu är hon jätte duktig och för varje dag så blir hon en smula av en smula starkare och bättre. Det gör oss hoppfulla. Hon är lika stark som sin mamma. Utseendemässigt säger de att Minnu är väldigt lik sin far, men att detta kommer ändra sig efter nån vecka och om vi har tur så kommer hon bli mera lik sin mamma (pappa ler blygt).

Som sagt vi måste samla oss och låta detta sjunka in. Vi har inte hela bilden på läget vi heller, och förstår inte helt själva allt de säger till oss, men vi skall försöka ge er en så förståelig bild som möjligt.

Vi mår "bra". Har sovit en del (pappa Dani har t.o.m snarkat), mamma Simone är uppe och går själv till och från, har börjat äta fast föde i dag och är på bättrings vägen. Alla här har varit jätte snälla och proffessionella med sin kompetens, och det är särskilt en sjuksöterska vi har fastnat för. Shirley heter hon. Vi litar blindt på henne! (Shirley först, läkarna sen :o)

Nu måste vi kila iväg för snart kommer farfar och farmor från Norge, men vi hörs om inte så länge igen. Som sagt, vi återkommer med mera "konkret" info om Minnu, själva behandlingen och besöks tiderna.

P.s. Tack för Ert stöd, alla sms, telefonsamtal, tankar och böner, vi känner en stark positivitet från alla Er, vilket gör att vi känner oss tryggare och starkare D.s.

Puss och Kram

Hej.

Tack till alla Er och alla era tlf. samtal, sms, böner etc. Tack till alla Er som har stöttat oss på ett eller annat sätt gennom denna tuffa tid i våra liv. Minnu är här och denna blogg är till för henne. Slik att hon sen kan gå tillbaks och läsa om sitt tuffa start i livet, vilket hon klarade av med glans.

Det är viktigt att minnas.