Minnu

Hej igen. Eftersom vi bara har tillgång till datorer genom sjukhusets bibliotek (som har stängt på helgerna) så har vi inte haft möjlighet att uppdatera Er och samtidig lindra Era bekymmer. För gud vad duktig Minnu har varit och så bra hon gör det. Läkarna säger att vi måste ha tålamod och att detta handlar om mikroskopiska framsteg, men för oss så är det dinosariesteg, bara hon lyfter handen, eller rör på munnen. Mamma och Pappa är väldig stolta.

För att få en helhets bild på allt så har vi tänkt sammanfatta alla händelser hittills, och vi börjar med fredag den 19e då vi var på kontroll hos barnmorskan för sista gång.

Fredag 19e okt. kl. 08:40, befann vi oss på den sista kontrollen på förlossningsavdelningen i Gävle. Vid hjälp av ultraljud skall barnmorskan mäta mängden på fostervattnet, samt magen på bebisen. Barnmorskan är nöjd med det hon fick se. Det är jätte mycket fostervatten, med tanke på att vi är gravida i 42a veckan (2 veckor över tid) samtidig som magen på bebisen mäter 117 mm från ryggraden till magen (allt över 115 mm är bra). Fostervattnet är rent och fint och inga synliga fel. Vi fick ny tid, på tisdag 23e. Ja ha, då är det bara att möta upp och försöka njuta av helgen så mycket som möjligt. För varje dag som går är vi allt närmare att se våran lilla prinsessa, som kommer att regera våra liv i en bra tid framöver. Helgen kom och gick utan några större tecken på att det snart är dags.

Måndag 22a okt. kl. 22:00 händer det nått. VÄRKARNA sätter igång! Yeah, nu kör vi, NU skall vi förändra våra liv för alltid älskling!
I början är det allt från 10-13 min mellan värkarna, och de varierar kraftigt. Oregelbundna, kraftiga och långdragna värkar. Värkarna håller i sig upp till 4 min. (Dani har en timer så vi vet exakt :o). Vi larmar förlossningsavdelningen vid Gävle sjukhus, och får besked att vi skall höra av oss igen när det är 5 min mellan verkarna. Simone tappade upp ett skönt varmt bad innan hon kom och la sig. Värkarna är fortfarande hemska. Simone är jätte duktig på att koncentrera sig på andningen, och tar en värk i taget. Vi skall även försöka vila som mycket som möjligt för vi har en lång dag framför oss. Yeah right tänker vi, vila nu när allt kan hända och det är bara början. (Men man behöver inte be Dani 2 gånger innan han ligger och snarkar)! Lite sömn skall det nog bli tänker vi, medan Dani masserar Simones rygg när varje värk sätter igång. Simone känner sig lugn och hanterar värkarna bra.

Natten går med dessa fortfarande oregelbundna men kraftiga värkar, och fortfarande är det inte mer än 8-10 min mellan värkarna. Men herregud, kl. är 04:45, hur långdraget skall detta bli. Men inom bara 1 timme så händer det nått. Det är som att trycka på en knapp. Värkarna är nere i 4-5 min mellanrum. Igen så ringer vi in och blir välkomnade till förlossningen. Kl. är 05:45.

En kvart senare är vi på sjukhuset, och blir omhandtagna av barnmorskan Helena Törnberg. Jätte trevlig tjej, med glasögon och lockigt hår. Vi märker direkt att hon låter OSS bestämma hur vi vill ha det, våra premisser. Precis som vi vill ha det, vilket är bra, för detta är vår förlossning, våra minnen!

Simone kopplas till en CTG maskin som bla. mäter värkarbetet och fosterhjärtljud. Detta är för att snabbt upptäcka foster som kan ha syrebrist. Blodtrycket till mamman mäts också. CTG skall de mäta i ca 20-30 min. Efter ett tag kommer Helena tillbaks och informerar oss att hon inte är så nöjd med bebisens kurva. Därefter gör Helena en klinisk undersökning på Simone. Hon känner med händerna utanpå magen för att bestämma hur barnet ligger. Helena gör en vaginalundersökning för att bedöma livmoderhalsens mognad och öppningsgrad. Simone är 4 cm öppen! Jag skickar sms till Ulrika som säger att det kommer gå snabbt!

Oj, vad duktiga vi är, som inte kom in för tidig (med risk för att bli hemskickade). Detta kommer att gå bara på någon timme (vilket det gjorde, men det visste vi inte då). Snart skall vi få hålla i våran bebis och till helgen skall vi på en lång promenad och testa nya kärran. Vi planerar för oss själva. Vi säger inte mycket (är oroliga för bebisens kurva) men jag vet att vi båda har fullt upp med planeringar inför mysigaste helgen ever.

Vi blir flyttade till ett förlossnings rum där de fortsatte att mäta denna CTG kurvan. Värkarna är fortfarande efter "oss".. hm, Simone rättare sagt, men efter goda råd från flera håll, speciellt från Dani's kära kollega och goda vän, Ulrika, ropar vi efter epidural- (en bedövning som lindrar smärtan vid värkarna, med andra ord ett himmelrike för de gravida). Simone säger att detta är det bästa hon kunde ha gjort just här och nu.

Jag glömde att säga att vattnet fortfarande inte har gått, för Er som undrar om det. Helena hjälpte oss med att sticka hål på hinnan så att vattnet kunde komma ut. Det kom ut en hel del vatten faktisk, men det var fel färg på det. Det var brunt. Bebisen hade bajsat i vattnet (måste vara någon gång efter sista kontrollen). Detta berodde på att bebisen var stressad.

Förlossningsläkaren (vems namn är Göran Persson!!!, en inhyrd läkare från Avesta) vill därför mäta pH värdet (blodets surhetsgrad) på bebisen. I 2-5 fall av 100 behöver man, pga avvikelser på CTG-kurvan, ta ett litet blodprov från barnet via slidan (skalblodprov, en nål sticks upp i barnets fontanell). Vanligtvis har man mätt pH för att avgöra om barnet har syrebrist. Vid misstanke om syrebrist efter provtagningen väljer doktorn vanligen att påskynda förlossningen genom sugklocka/tång eller avbryta pågående förlossning och göra kejsarsnitt (som det blev i vårat fall). Dr. Göran Persson bestämmer snabbt att bebisen inte kommer klara av den pågående förlossningen, utan vi är tvungna att göra ett kejsarsnitt. Nu är kl. 12:00.

Kl. 12:20 är vi nere i operationssalen, klara för ett akut kejsarsnitt. I salen finns det förutom oss 2 livrädda små rådjur, 1 förlossningsläkare, 2 anestesiläkare, 1 anestesiskötare, 2 barnmorskor, 1 undersköterska, 2 sjuksköterskor och 1 barnläkare.

Kl. 12:42 är HON född. En tjej (precis som jag trodde). Skriker gör hon också. Detta är en stor lättnad för oss. Båda vi gråter av lycka. Jag bölar ett helt hav. Simone blir kvar på operations bordet för att göra en till operation! En tunntarmsoperation, nämligen. Den har fått sammanväxningar med livmodern (sen tidigare ingrepp). Själva ingreppet tar 1 timme och 20 minuter allt i allt (viktigt att säga är att jag är helt ovetande om detta, utan detta berättar Simone efteråt.... ja samt att Simone bad om att titta på sin egen operation, vilket hon fick) Bisarrt men spännande tycker många.

Barnläkaren tar hand om lilla Minnu och konstaterar att hon mår bra, förutom några mindre andningsbesvär (vilket är vanligt på barn som har bajsat i fostervattnet).





Efter att jag har bölat klart, följer jag med min vackra flicka upp till förlossningen igen. Minnu blir vägt, mätt och tvättad. Och det är nu undersköterskan (vilket namn vi inte minns) upptäcker att nått inte stämmer. Hon larmar personalen och informerar om detta. Minnu är lila i färgen och har svåra andnings problem. Speciellt är det utandningen som inte fungerar. Koldioxiden samlas och stannar i kroppen. (Detta är inte bra)! Barnläkaren kommer igen och suger nu upp en massa brun vatten från Minnu's magsäck. Minnu blir skickad vidare till neonatalvårds avdelning vid Gävle sjukhus för närmare koll. Efter alla blodprover och närmare undersökningar väljer läkarna att lägga lilltjejen i en kuvös liknande en säng och ge henne CPAP och syrgasgrimma (ett andnings- hjälpmedel som gör att man skapar ett högre atmosfäriskt tryck i lungorna, vilket gör att alveolerna inte faller ihop under utandning). Senare blir det konstaterat att Minnu har svårigheter att andas ut, på grund av för mycket skitigt vatten i lungorna.

Medan allt detta pågick så ligger Simone fortfarande nere på uppvakningen. Simone vet ingenting hur det är med Minnu. Jag vet heller inte hur det är med Simone. Vi är alltså ovetande om varandras situationer.

Eftermiddagen (nästan kväll) kom och äntligen kan Simone förenas med mig och hennes lilla prinsessa. Hon är fullt påverkad av morfin och är sängliggande. Simone fick hålla sin älskling i 5 väldig korta minuter. Barnläkaren, Elisabeth kom in och informerar oss om läget, vad som har hänt och att Minnu kommer att ligga kvar på neonatalvårds avdelningen för övervakning. Undersökningen av moderkakan samt navelsträngen såg jätte bra ut. Inget tyder på syrebrist, eller andra komplikationer under graviditeten. Det var skönt. En sak mindre att oroa sig för.

Helt utmattade och väldigt oroliga, går vi till vårat rum på BB. Vi gråter, av glädje för att ha blivit föräldrar, samtidig gråter vi av "sorg" och oro. Tröstar varandra och gråter ännu mera. För första gången under denna resa, känner vi den känslomässiga berg och dal banan. (Inte roligt). Simone får smärtstillande när hon har ont, vilket är varannan timme. Lite sömn blir det den natten. Det blir väl 10 minuter här, en kvart där etc. Vi ligger och alla möjliga tankar flyger i våra huvud. Jag hoppas att Elisabeth INTE kommer ringa eller dyka upp på rummet mitt i natten.

Kl. 04:30 knackar Elisabeth på dörren och ger oss beskedet som vi inte vill höra. "Minnu har blivit mycket sämre. Hon skall fraktas till Astrid Lindgren sjukhuset i Stockholm eftersom vi i Gävle inte kan ge henne den behandlingen som hon behöver. Den behandlingen heter ECMO (Extra Corporeal Membran Oxygenering - det vill säga syresättning utanför kroppen genom ett membran), så för att vara på säkra sidan så har vi valt detta". Simone är gråtfärdig och jag spyfärdig. Äsch vilken känsla jag fick där och då.

Eftersom Simone är sängliggande så kan hon inte följa med ner till Minnu (för att säga hej då). Jag sätter på mig kläderna och följer med Elisabeth ner till avdelningen där Minnu befinner sig. Jag kommer faktisk inte i håg så mycket. Är väl i chock. Göran Persson kommer fram och pratar med mig, men jag lyssnar inte, ignorera honom totalt. Inte för att vara oförskämd mot honom, men jag är arg (igen inte på honom). Jag är arg för att detta är så jävla orättvist. Vad har denna lilla tjejen gjort för fel, så att hon måste igenom en massa smärta!?
Billion tankar om allt möjligt. Kommer hon klara sig? Stackars Simone som ligger där uppe alldeles själv och är helt ovetande! Kommer Minnu klara av transporten? Tänk om de råkar ut för en olycka på vägen? Kan jag följa med? Samtidig så ville jag inte lämna Simone! Usch Usch Usch. Som sagt jag minns inte så mycket, eller vill inte minnas kanske.
(Minnu skulle flygas ner till Sthlm med hjälp av helikopter, men självklart var det mycket dimma så den inte kunde lyfta. Transporten fick ske med ambulans och polis eskort från Arlanda).

Kl. 06:10 kommer de iväg med vårat allt. Vårt lilla paradis.

Tillbaks på rummet på BB ringer vi våra nära och kära och berättar vad som hade hänt. Tröst får vi, men har inget minne om vad någon sa faktisk. Vi får ordnat med transport från Gävle till Stockholm. 2 trevliga ambulans skötare skjutsar oss ner till KS (Karolinska Universitets Sjukhus). Nu är kl. 11:00. Vi kommer alltså 3 timmar efter Minnu.

På BB avdelningen på KS är det fullständigt kaos. Alla grejer, stolar, sängar, what not, står ute i korridoren. De sanerar hela avdelningen. Personalen springer hej villt. Det är ungefär 1 miljon städare här, vårat rum är inte klart. Precis vad vi behöver. Vad mer, tänker jag.

2 timmar senare får vi äntligen träffa våran älskling. Hon är inkvarterad på BIVA (Barn Intensiv Vårdsavdelningen). Här är det också fullt kaos med 3-4 läkare som springer ut och in från rummet, lika många sjuksköterskor, för inte att nämna alla tuber, slangar och pipiga maskiner som finns här. En efter en kommer läkarna till oss och berättar om sina specialområden, hur det ligger till och vad de har gjort. Jag står där, Simone ligger i sängen, och ser ut som 2 nickande apor. Fattar nada. Är detta som de säger till oss bra eller dåligt? Vad betyder saturation? Vad!? Sa han No2 eller var det CRP! Var det högt eller lågt? Vilket är bra, högt eller lågt? Blodtrycket låg på 50 i mapp!?? Hmmm? Det blir fort för mycket. Vi bestämmer oss för att gå upp på rummet och gråta lite. Förutom miljontals med sms och telefon samtal från alla Er, var det enda vi hade. Vi kan inte tacka Er nog. Som tänkte på oss i våran svåra situation, och som bad för oss.

Efter å ha lugnat ner oss lite och fått i oss lite mat (en macka med ost och gurka, och Simone fick sin portion dropp) gick vi ner igen. Nu var det lite lugnare, och äntligen får vi lite tid tillsamman med Minnu. Det är hemskt att se alla tuber och slangar tillkopplat till hennes kropp. Hon har 2 tuber i varsitt näsborr. 1 för syre och 1 för näring. Hon får 10 olika mediciner. De mäter EKG. Hon har nått blått på höger hand och vänster fot. Hon får dropp, blod samt plasma samtidig som hon är kopplad till 3 olika maskiner. Det ser nästan ufoaktigt ut. En "sapceship" och Minnu som ända passagerare. Det gick ganska fort över ändå. Snart såg vi bara henne, hennes mörka hår, hennes gulliga läppar och näsa, och STOra fötter. Vi var där ett bra tag, och frågade en massa frågor om alla mediciner, maskiner, vad alla siffror betydde och allt annat som var nytt för oss. Men igen, man frågar och får ett svar som egentligen inte säger en så mycket. Vi var där ett bra tag, innan vi gick och la oss. Hoppas hon klarar av natten utan några större bekymmer och att mobilen inte ringer.