Minnu

Simones pappa kom på besök idag (läs torsdag 25/10). Morfar Leif som i början inte ville komma och se lilla Minnu i all sin super spaciga utrustning. Han var lite rädd. Men när han väl fick se henne blev han förälskad. Det är skönt att ha honom här. Träffa en annan människa förutom läkare eller sjuksköterskor. Prata om nått annat.

Simone är uppe å går lite själv, vilket är positivt överraskande tycker alla. Men de som känner Simone väl, vet att hon har en väldig hög smärtgräns och att hon är ganska så bestämd av sig. Hon skall upp å gå, och så blir det! Hon har även kommet i gång med pumpningen av bröstmjölk. Det är inte mycket, men en droppar här och en droppe där blir till en hel måltid i slutändan.

Vi fick träffa en kurator som heter Eva Alfredsson. En super go liten kvinna, som är hjälpsam med vad än vi behöver. Alla praktiska saker så som papper till försäkringskassan, moderskapsintyg, och allt annat som vi inte tänker på, kommer hon fixa. Vi behöver inte oroas över det också. Skönt.

Även en av läkarna fick vi träffa. Hans namn är Peter Larsson. En kille som har haft jour när Minnu dök upp och som har varit på jobbet sen hon kom innanför dörren på BIVA. Han förklarar att tillståndet till Minnu är instabilt. Det är för tidigt att säga något mera konkret än att hennes lungor är väldigt sjuka. Röntgen visar att det är bara en massa vitt i lungorna (ena lungan är mycket sämre en den andra). Hos friska människor så är det ganska svart inuti, dvs. lungorna är fulla av oxygen. Hon kan även inte omsätta så mycket syre själv, så de hjälper till med detta. Pga. dålig syreomsättning så får har hon dålig cirkulation i kroppen. Blodtrycket är för högt i lungorna, samtidig som de misstänker en infektion, men som de inte kan lokalisera än. Konsekvensen av allt detta är att även pulsen är för hög. Den är uppe i 190! Finns det nått som är bra? Jo, Minnu är såpass stark att hon ännu inte behöver denna ECMO behandligen.. inte än iaf. (ECMO - Extra Corporeal Membran Oxygenering - det vill säga syresättning utanför kroppen genom ett membran). Det kommer att bli en lång resa till Minnu's tillfrisknande. Han sa även att det är viktigt för oss at försöka skapa oss rutiner i vardagen. Jag kände att jag var tvunget att fråga frågan alla föräldrar inte törs ställa. Kommer det att bli några men? Som sagt jag var tvunget att ställa den frågan, även fast jag inte "oroade" / tänkte på det just nu (bare hon överlever var det ända jag tänkte på), men något i kroppen sa att jag måste veta. Peter såg lite förvånad ut att jag frågade just detta (som sagt eftersom han tydligen inte är så van att få denna fråga). Men som allt annat så var det tydigt att säga något om. Men hans erfarenhet säger att barn har en otrolig förmåga att återhämta sig överraskande bra.

Eftersom vi inte får veta något mera i dagsläget, än att Minnu är väldigt sjuk, så är det bara att finnas här för henne och hoppas. Hoppas på det bästa i slutändan.

Vi lägger oss utan att gråta.