Minnu

Fredag 26/10

Efter en god natt sömn, känner jag på mig att det kommer bli en "toppen" dag. Innan frukost sticker vi ner till Minnu för att önska henne en go morgon. Hon ser avslappnad ut (kanske fel ord att använda men det gör hon faktisk). Harmonisk på nått sätt.

Efter frukosten är vi på rummet. Simone ligger på sängen, löser lite korsord, jag skriver dagbok. Det är ganska lugnt. Vi går till biblioteket och startar en blogg för alla er som är nyfikna på hur Minnu mår, hur vi mår och vad det är som händer.

Efter detta väntar vi bara på farmor och farfar som kommer på besök från Norge.

Precis när de kommer in på rummet och vi har kramas klart, så ringer de från vårdrummet på BIVA. Det är Shirley. Hon pratar med Simone och säger att Minnu har haft en liten kris men att de har läget under kontroll. Glädjen över att bästeförälderna är här, blev kortvarig.

Det som hände är att läkarteamet vid lunch flyttade Minnu till en annan respirator (för att hon var mogen och stark för det). Men grejen är att Minnu inte tyckte om detta så mycket. Denna respirator blåser upp lungorna och skakar dom. Meningen är att lättare lösa upp vätskan i lungorna, som igen skall bli lättare för Minnu att få upp. Få upp denna skiten (bokstavligt).

Efter någon timme i "nya" respiratorn, så kom Minnu på att "det här tycker jag inte om". Eftersom respiratorn skakar lungorna så stör det tuben som går igenom näsan och som ligger precis ovanför lungorna. Genom denna tub får hon syre. Som sagt, skakningen störde tuben (det är vanligt att den flyttas lite). Men i Minnu's fall flyttades tuben hela vägen upp till struphuvudet i luftstrupen. Detta resulterade då att hon fick luft bakom lungorna och att lungsäcksvävnaden sprack! (varje lunga omges av en säck med dubbla väggar av bindväv, och det är detta som är lugnsäcksvävnad.. med andra ord en tunn ballong som håller ihop lungorna).

Jag märker hur mina föräldrar försöker få oss på andra tankar, men vi kan inte! Orkar inte! Kan inte tänka på något annat.

4 timmar senare fick vi träffa en läkare (Björn Larsson) som sa att de lyckades få ut luften med hjälp av en dränage. Minnu är också flyttad tillbaks till sin "gamla" respirator. Hon har lugnat ner sig (inte konstigt efter å ha fått en rejäl dos med lugnande). Han förklarade proceduren och vi fick prata lite mera öppet med honom. Jag frågade om andra organ har tagit stryk efter detta. Om hon har tillräckligt med vita blodkroppar? Hur hennes immunförsvar är? Hur han skulle beskriva tillståndet? Är det kritisk, men stabilt? Instabilt? Hur var det med infektionen? Kissar/bajsar hon som hon skall? Etc. Björn sa, immunförsvaret är bra, hon har massa vita blodkroppar, att hon är allvarlig sjuk i lungorna, inget annan tyder på att något annat organ har skadats. Hon kommer att bli bra, men det tar tid.

Ursäkta vad sa du? Sa du att hon kommer bli BRA!?

Ja, Minnu kommer att bli frisk, men att vi måste ha tålamod. Ha, ha, vi har hela denna världens tid, vi har inte bråttom, vi skall ingenstans sa vi. Efter detta granskade och analyserade vi Björns utsago. (att Minnu kommer bli frisk). Konklusionen av våran analys, blev att läkarna måste vara säkra på sin sak, när de kan säga en sådant redan nu. Vi var överlyckliga.

Kl 18.30 fick äntligen farmor och farfar träffa sin lilla diamant. Farfar är lite svimfärdig och i början står han för det mesta och gömmer sig bakom medicin armaturen. Farmor är åt andra sidan bara så lycklig av att ta på sitt efterlängtade barnbarn. Hon ser verkligen till att må bra. Det släpper efter ett tag för farfar också. (Efter att han hade frågat om allt, inklusive skrivit upp alla mediciner som han igen skall rapportera till sin läkare kompis i Trondheim). Men det är väl hans sätt att ha någon typ av kontroll. Hos pappa är kontroll = lugn, så det gjorde ingenting att han ifrågasatte allt de gjorde. Det är bara bra.